Aftonbladet – 20 januari 1851, sida 2

Det utbyttes bref och förkleisgar, Han hade aldrig ve lat gifva sig tillkänna, förrär ban lyckats utplåna något a den fläck, som vidlådde bars fadersnzmn. Nu bopp:de hen tiden vara inne, men miste dock, så länge kriget fort for, stanna qvar i silt pya fösterlands tjenst. När fre bhfvit sluten, vile han än en gång återvända till sit gamla, ty sedan hen Lurnit bevisa att en Edwin ick alltid behöfde vara en dålig och förkasted menniska, by ste ban nu rera blott en önskan — den, :tt få omfamn: sin mor, hvars minne han försäkrade bevarat konom frår mycket ondt och sporrat hoiom till mången ansträngning genom hvi-ken han hoppats !unna godtgöra henne en de af sina lidanden. För sitt läftiga lynne, sin lättsinnig: flykt, bade ban dyrt fitt plilta, och genomgått många ö den, utstått många vidrighete, men trodde sig dock hafv dessa att tacka för hvad ban var, samt prise2da sig lyckli; att bafva beträdt en b:na, der sjelfva hans fel i några fal bidragit till bans framgång och ära — — med hvad mera sådant, som jag ej här binner upprepa. Tant triumferade, slägten lyckönskade, men utsigte:na att återfå den förlorade sonen voro dock ännu ganska afligsna, ty ban blef i letssmma utkommenderead tillde engelska kolonierna, och Na dessa sednare år förflöto, utan nigon py underrättelse Den stackars tant bief emellertid för ardra gången enka och de öfriga barnen hade ;edan hvar för sig fått eger verknirgskrets och pya anhöriga, bland hvilka hon kände sig främmande, Då beslöt hom flytta hit igen från Wermland, der farbror varit bruksegare, och återkom, som du åg herne — lugn, förståndig och aktningsvärd som all lid, men med en skenbar eller verklig isskerpa kring sitt hjerta, hvilken jag icke trodde vara möjlig att upptina. Mamma sede visst, att bon under sin yttre köld v:r besåfvad med djupa känslor, eburu de så ofta blifvit sårade tt hon ej mer ville låta dem framträda; men jag var npätan färdig att tvifla derpå, ty huru mycket jag än önskale att hos benne få se åtminstone en skymt af värma, ille det aldrig lyckas. Troligen bade bon åter förlorat icppet vis å vis sin äldste son, ty hans namna kom ej ner öfver bennes läppar, och när jeg en enda gång våsade uttala det, fick jag en så besynnerlig blick och ett var så kort, att jag aldrig gjorde om försöket. Iogen anwan tinkte heller, att ban någonsin skulle återkomme, cch n under loppet af tverne år flere gånger införd uppmaipg i tidningarna att gifva sig tillkämna, för någon arfsråga efter en på fidernet afliden slägting, lemnades alltemt obesvarad. Men — du skall få höra! Julaftonen