Aftonbladet – 20 januari 1851, sida 2

föredraget uti de båda olika styckena, och beredde sina åhörare derigenom mycket nöje. Tvenne vackra mansqvartetter af A. F. och Otto Lindblad, sjungna af amatörer, tillvunno sig mycken uppmärksambet. Bland instrumentalnumren nämna vi en violoncelleoncertino af Kummer, utförd af hr Gehrmann, och den bekanta qvicka Yankee Doodle-fantasien, spelad af hr Meyer. Båda artisterna utmärkte sig såsom vanligt genon ett högst spirituellt och lefvande föredrag, samt skördade stor acklamation. Soirgen öppnales med en pianoqvintett af Schumann: en Jes, som förut varit mycket omtalt, såsom en bland de yppersta produkter af den skola, till hvars förnämsta representanter hr S. räknas. Första satsen i denana komposition synes oss bäst lyckad: den är anlagd på melodiska, fastän ej så originella motiver, samt hållen i en ren sty!, ehuru stränginstrumentsitien, synmerligast i andra reprisen, faller sig något mager. Den fläkt af possi, som möter oss i Andantet, förqväfves till en stor del af det bizarreri, det ständiga sträfvandet efter att vara ovanlig, som hindrar den mnaturliga utvecklingen af I sig sjelfva lyckliga ider. Scherzot saknar, med undantag af den ena mellansatsen, enligt vår tanka humor och karakteristisk färg, och fiovalet synes oss vara lika svagt i motivernas uppfinning, som oklert i deras behandlimg. Pjesen mottogs kallt; endast efter sista satsen afhördes en applåd, som utan tviivel gällde fru Schäcks vackra och solida utförande af pianopartiet. Den skola, hvarti!l hr Schumann hörer, tyckes hafva föresatt sig såsom mil, att afskaffa det stelnade, stereotypa, som förekommer i de äldre musikformerna, och i stället ingjuta i dem en ungdomlg, friare anda. Det förra har lyckats och en negativ fördel derigenom beredts konsten; at reformera tonkonstens anda och former är åer ett värf, hvartill ifrågavarande profstycke ej synes dokumentera hr SS. såsom rätta mamen. Nämnde skota är för öfrigt, enligt vår isigt, egentligen att betrakta såsom en öfvergångspunkt i konstens framskridande till något positivt mål, och ur denna synpunkt betraktad, skall den a!ltid bibehålla en konstbistorisk betydelse. —U—