Aftonbladet – 20 januari 1851, sida 2

mansson. Och dock är det iske han, Horace Villiers-Sundberg, utan den hederlige, den beskedlige, den fromme Abel Bonin-Eedin, som till sluts får heta Don-Juan, Lovelsce, Faublas, Richelieu... Stackars Abel, hans oföränderliga öde var då, slitifrån Adams tid, att b!i dräpt! Man finner att der ligger en smula ironi i den svenska titeln på ifrågavarande stycke; l: originalet lär heta Peche et påntitence. Sammanhanget är, att Horace Villiers vid sitt tusentredje äfventyr blir öfverraskad för fru Larosiere-Bergmanssons fötter, af mannen herr Almlöf, och kommer ur sin förlägenhet genom samma föregifvande som det, hvarmed den fyndiga Margaretha Lejonhufvud räddade Svante Sture från Gustaf Wasas vrede. Horaces äktenskap med den älskvärda Louise, fru Larosicres syster, skall innebära hans ,penitens. Också har han derunder några rätt qvalfullal stunder i sin billiga farhåga för en Nemesis, som dock här nöjer sig med att beröfva syndaren nöjet af en liten öfverrasknivg på hans namnsdag. Herr Almlöf har i denna pjes uppträdt med en bonhomie, som vunnit mycket bifall, och fru Wennboms löjliga sätt att agera svärmorl har äfven i sin mån bidragit till styckets framgång. Man har på något håll gjort den upptäckten, att pjesen skall ha för tendens att visa huru en hustru bör behandlas om man vill bibehålla benne trogen; nemligen endast och allenast med förtroende. Vi erinra dervid blott, att det är en tillitsfullhet som dock har ögonen öppna; så att den äkta mannen kan säga: jag ser, men tror ändå — eller just derföre! Som man sår, så får man skörda: och de fattiga Tändstickornas utsäde i förgänglighet, som verkligen tyckes lofva en skörd i oförgäng ighet! Att börja med tog Bore på sig sin bittraste min, utgående från den f rutsättningen att det Jilla tilifällighetsskämtet, lapprit,, hade nigot slags anspråk, panspråk på att vara en slags politisk komedi,; hvarpå dess beskedliga dimfigurer förklarades för karakterer, och karakterer konstruerade efter den politiska ursinnighetens med stående stilar tryckta katekes... och rec. slöt med att låta förstå, att om den råa passionen på scenen skall smickras i stället för att sinnet för den sköna framställningen borde uppodlas, så skall kritiken dock veta sin plats i trängseln, för att bortvisa det otillbörliga och göra rent hus för det sköna. I anledning af denna recension har nu en vidt utseende polemik uppstått i en af småtidningarna — en polemik i visform med der gamla refrängen: Allt väl, ni förstår mig väl... ÅA ena sidan påstås att recens:nten har fosfor i kroppen och mycket tråd i knoppsan; å den andra om Tändstickornas författarinna (?) att bon är kemikus som Svanberg och tar trä ifrån ett granberg. Det är under sådana omständigheter vi finna det alldeles i sin ordning att Nya Wexjöbladet tar den Stockholmska teaterkritiken och publiken uader upptuktelse för deras oeiterrättlighet, och varnar landsorten att ej låta förleda sig af dem. För vår del kände vi oss ganska slagna vid den milda förebråelsen en god vän gjorde os: bäromdagen, att hafva mördat en pjes för ett infalla skull. Det var fråga om Slottet Luxeuil — ett bofstycke om så och så många akter och tablåer och med två sublima scener, sade vi. Lyckligtvis sågo vi pjesen ännu 1 förra veckan stå qvar på Mindre teaterns)epertoar; det kan således ännu blifva tillfälle för oss att fålla ett godt ord för den, ochför publiken att kontrol!era vårt omdöme. Sedan de sista solglimtarna af Gustaf den Tredjes dagar försvunnit skola kanske Siottet Luxeuils blodbestänkta murar åter höja sig... Mea det är san!, i afton uppträder för första gången Lavater... och Faust...