Aftonbladet – 20 januari 1851, sida 2

MM MV MMMM MMMM lemnande sin unga hustru, ett rof för förtviflan och elän de, och mycket af tants sträfva lynne förskrifver sig viss från denna tid. Nu vet du troligen också, att bon kor efter hars afresa fick en sop, som växte till och, Guc bättre, tycktes i barndomen blifva sin fader alltför lik, : det hsns båg lekte på idel vågstycken och ombytliga tids: fördrif, till stort bekymmer för bans moder, som emellertid blifvit tzgen under armarna af sin egen aktade och förmögna slägt, med bvilken farfars hus stod i många förbindelser. Efter temligen snart vunnen visshet om sin mans död, lefde pu tant en tid nästan afskild från verlden, men erhöll sedan af min äldste farbror ett anbud, som icke var att förkasta, helst han i alla bänseenden lärer kunnat: rättfärdiga ett fruntimmers val. De blefvo också mycket lycklige, ehuru oförutsedda bändelser sammansmälte deras förmögenhet till en blott måttlig bergning, och egde flere barn, som skänkt dem hugnad och glädje; men med Charles — pilten ur första giftet — ville det deremot icke ar!a sig bra. Lärarne klagade öfver bans lättja och uppstudsighet, kamraterne öfver hans stridslust och öfvermod, alla öfver h:ns skälmstycken, ehuru dessa ändå ej vittnade cm något elakt bjerta, och så beslöts det ändtligen att han skulle deporter2s, på samma sätt som så många endra vildbjernor, d. v. sg. skickas till sjös. Just detta öfverensstämde bäst med hans egna böjelser, och han gick ut med pappa på mina föräldrars första resa till Brasilien, ehuru han icke den gången skulle komma så långt bort. Straffad för någon förseelse gaf han sig helt enkeit undan i en engelsk hamn, dit de blifvit väderdrifn2, utan alt min fer, trots sina efterspaningar, lyckades få honom åter, och ru hördes ban icke af på flere år, hvarunder både hans mor och alla andra gåfvo honom förlorad. Hon sörjde naturligtvis, sörjde bittert och djupt. Det anronserades i tidnirgar, gjordes efterforskningar hvar man kunde — allt förgäfves, och tants vänner och fränder t:östsde benne slutligen med, att hans död, som nu snsågs gilven, dock var det lyckligaste som kunde bända. Nå, host du mir gesehen — lör sju å åtta år sedan lästes i de allmänna bladen om en af engelsmärnen levererad sjödrakbnring, i hvilken en utlänning med det och det namret syrnerbgen atmärkt sig. Tant Ula drog örenen åt sig: kunde det vara hennes son? Det lönade åtminstone möden att höra efter, och du — ru kommer det — hvem kan beskrifva hennes moderliga stolthet och glädje? — den tappre hjelen, den ädelmodige segervinnaren var ingen annan än ben es egen, ännu alltid i bemligtet begråtva Charles! —