Aftonbladet – 17 januari 1851, sida 3

hvem har hon då närmare än sin bror? Hvad det andra åter beträffar är det ju nog då jag sjelf har fulikomligt förtroende till dig, och dessutom kan jag trösta dig med — tilllade hon med ett matt leende — att jag på förnämt sätt hållit ett familjeråd om saken. Hvad helsi de än tänkte, bade de åtminstone så mycket undseende för en döende moders önskan, att de alla biföllo den utan klarder eller missnöje. Nej, Sigismund! har du inga giltigare inkast att göra, så lemna dessa, men dröj nu icke längre att läsa det andra papperet, jag ber dig! — och sedan — sedann, hvi skade hon knappt hörbart, gifve Gud mig styrka att ski!jas med undergifvenhet från mitt barn, om det ej är hans vilja att uppfylla min åstundan!s Instinktmessigt oroad af den egna spänning hvari jag såg att innebållet af detta dokument försatte henne, aflägsnade jag mig åter för att taga kännedom derom, men fåfängt skulle jag för prostinnan söka skildra min utomordentliga bestörtning vid den läsning hvarmed jag nu vågar anhålla att omedelbart få besvära er sjelf. Med dessa od öfverräckte Elfborg en temmeligen diger skrift till Märtha, som mekaniskt mottog och började genomögna den. Hon hade redan hunnit till slutet af första sidan när hon erinrade sig att hon ej fattat en enda mening. Förskräckt öfver denna ovanliga sinnesfrånvaro, föresatte hon sig just att med mera eftertanka börja om på nytt, då Eliborg i detsamma utkallades till någon besökande. Jeg tror mig vara tilibaka innan prostinnan slutats, yttrade han vid ugåendet; detta fordrar tid både att läsa och eftersinna.n Märtha tackade Gud att få blifva allena, tychon bade nu lättare att samla och beherrska både tankar och känslor. Med banden öfver ögonen satt bon ett par minuter försänkt i stilla begrundsnde, men hastigt upplyftande hufvudet, fattade hon det bortlagda papperet och läste nu med klart medvetande följande — tecknadt, som det ville synas, med en af sinnesrörelse eller kroppslig svaghet ofta uppehållen och osäker hand: Eiter det behagar Gud den alldrahögste att i sin vishet bortkalia mig från det jordiska, innan jag hunnit se den uppfostran fullbordad, hvaraf jag ännu finner min enda, kära dotters unga sinne och hjerta vara i behof, och jag med billig fruktan tänker på de faror och frestelser, hvilka skola komma och omhbvärfva henne, medan bon ännu sakpar tillräcklig kraft och urskillning att kunna motstå dem och alltid handla i öfverensstämmelse med sitt varma bjertas uppsåt till det goda, men hvarifrån jeg deremot vet kon icke skall låta sig förvillag, så framt hon vid sin sida eger någon, hvilken, utan att vara bländad af de förmåner hvarmed en gifmild natur i minga fall niru