Aftonbladet – 17 januari 1851, sida 3

— Finland: spanmål, tjära, smör och penningar. Om yrkandet på sabbatens strängare vidmakthållande. I förteckningen på de motioner, som blifvit väckta vid riksdagen, torde en och annan hafva observerat en motion af doktor Broman derom, att strängare åtgärder måtte vidtagas till hvilolagens helighållande. Det är ett på sitt sätt ,etydelsefullt fenomen, att så snart reaktionen rhålier något öfvertag i politiskt afseende, föer den vanligen äfven med sig i släptåg et! ler annat försök i asketisk riktning från presterskapet. Så har fallet nyligen varit i Frank rike, der, jesuitvännen Montalembert framstått med ett dylikt bemödande, ehuru det der icke lyckats; och märkligt nog är, att en likartad motion hos oss utgått från en af de starkast ultrakonservativa ledamöterne i presteståndet. Ingenting låter vid första åhörandet vackrare och kristligare, än ett noggrannt vidmakthållande af hvilodagens helgd, och hvad kan i sig sjelf vara mera angeläget än att folket har en dag i veckan, då det gemensamt lyfter sina tankar ifrån de verldsliga bestyren. Härom är således intet vidare att säga. Men de vördige fäderne, som yrka på stränga lagbud och ansvarsbestäm melser i detta hänseende, vilja något mera; de vilja återföra oss till den Mosaiska sabbaten; let vill säga, då de icke kunna hindra nöjen och förströelser på söndagen, vilja de åtminstone förbjuda allt arbete, utan att dervid be inna, att sådant kan frånrycka mången en dei f dess lifsuppehälle. De torde dervid icke hågkomma den skillnad, som är emellan våra samhällen och judarnes på Moses tid. Det judiska folket hade, som bekant är, trälar, och det var såsom ett verk af humanitet och skonsamhet emot dessa, som Moses påbjöd att intet arbete finge förrättas på sabbathen, emedan det mesta arbetet der sköttes af trälarne. Med den fria menniskan är det en helt annan sak; den, som för sitt eller sina barns uppehälle kan behöfva arbeta en stund på söndagen och sör det frivilligt, vanhelgar icke derigenom sabbaten mer än genom att gå få äng, göra intet ller egna sig åt förströelser. Hvad man med käl kan förena sig om, är således, att ingen Då söndag må ega rättighet tvinga sina undernafvand? till arbete, der ej nödfall sådant forlrar eller våda af dess uteblifvande skulle följa, ifvensom att ingenting sker som kan med buller eller förargelse störa den offentliga gudstjensten. I öfrigt sörja sederna och det allmänna omdömet nog för, att den, som ej beböfver arbeta på söndag, icke heller gör det Hvad man framför allt borde finna anmärkningsvärdt i hela detta sträfvande, då det tages stort och såsom princip, är den oföraekligs endensen, genomgående alltsammans, som egentigen baserar sig derpå, att det skuile vara be1agligare för Gud att menniskan gör ingenting. in att hon gör något, äfven då detta är g2gneigt, godt och i öfrigt tillåtligt. Ville man uppöka grundvalen för denna underliga id, denna orientaliska asketism, skulle man äfven deri slutligen upptäcka det sträfvande till Nihilism, ill lifvets och verksamhetens förintande, om nöjligt dödande, som kanhända utgör den urprungliga grunden till allt bigotteri. I en fråga af denna beskaffenhet, som icke uillhör ett land eller en tid ensamt, utan angår sedebegreppet och dess sammanhang med religionen i allmänhet, kan det icke vara ur vägen att draga sig till minnes hvad utmärkte män under förflutna tider tänkt derom, och vi ro det derföre vara af intresse att här åberopa tt yttrande i ämnet af ett bland de skarpinnigaste hufvuden och största statsmän verllen egt, nemligen kejsar Napoleon. Se här mura han utlät sig vid ett tillfälle då frågan örevar i Frankrike och hans omdöme derom egärdes: Det är stridande mot gudomlig rätt att hinIra en menniska, hvilken behöfver söndagen såväl som ändra dagar i veckan för att förjena sitt bröd, att arbeta om söndagen. Styrelsen kan icke föreskrifva något sådant, så framt den icke vill gratis gifva bröd åt dem, som icke hafva det. Folkets fel, i Frankrike, ir eljest icke att arbeta för mycket. Polisen och regeringen hafva således intet att göra i len saken. Sjelfva de heliga fäderna föreskrifva icke vila om söndagen för andra än sådana, som senom sitt arbete under veckan förtjenat så nycket, att de deraf kunna lefva utan att arveta på söndagen. Detta är obestridligt, och alla kristna länder har det varit vanligt, att nan med biskopens eller kyrkoherdens tillåelse arbetat om söndagen. Skulle biskopen, skulle öfverheten ega rätt tt gifva en sådan tillåtelse? Man har i våra dagar seit den väpnade tyrkan sysselsatt med att genomtåga städer och byar, för att tvinga folk att fira dekaden och att icke arbeta om söndagen. Man bör noga akta sig för att sätta sig i nödvändighet att en dag använda gensdarmer för att hindra menniskor, hvilka behöfva arbeta för att lifnära sig, att arbeta på söndagen. I ena som i andra fallet grundar sig styelsens åtgärd på vidskepelse, vare sig politisk ller religiös. Gud har ålagt menniskorna att rbeta, emedan han icke tillåtit att någon af ordens frukter skulle komma dem till godo itan arbete. Hans vilja har varit, att de skulle rbeta hvarje d:g, emedan han gifvit dem beiof som återkomma hvarje dag. I afseende på presternas föreskrifter, måste nan skilja mellan verkligen religiösa lagar och sådana stadgar, som endast blifvit uppfunna för att utsträcka kyrkans tjenares myndighet. Den religiösa lagen vill, att katholikerna hvarje EERO EEE ETEN TAN