Aftonbladet – 17 januari 1851, sida 2

Med dessx ord räckte Elfbog handen åt Märtha, som med en knappt märkbar färgskliftning för ett ögonblick lemnade bonora sin och med ett stumt bifallstecken besvarade bans fråga: om hon nu hade tid och tålamod att höra houom till sluts?... Då jag efter min fasters sista bref,, började han, skynlade till —g, rann det mig visserligen i sinnet, att hon inskade det jag efter henne sjeif skulle öfvertaga förmynlerskapet för Antoinette, hvars högst betydliga förmögenet alltid kunde kallas rikedom, oaktadt den förlust min aster hade lidit under hemresan, och som var den enda verkliga hon någonsin varit underkastad af detta slag, ehuru on med sin man ett par gånger förut varit botad af samma ara. Jag var dock oense med mig sjelf, huruvida jag borde nottaga ett dylikt förtroende, och ville ej på förhand betämma mitt beslut. När jag anlände, fann jag min faster 1itan allt hopp och den gråtande Antoinette på knä vid iennes dödsbädd. Sjunkande ned vid den förtviflades sida ch blandande mina tårar med hennes, tillhviskade j:g ienne dock några ord om lugn och tröst. O, nej! nejlo itbrast hon med häftighet, lå mig åtminstone få gråta ch sörja så mycket jag vill. Tro ej att något annat kan bgna min smärta! Mamma, älskade mamma! gå ej bort rån din stackars Antoinette! Hvem skall sedan kunna ira och rätta henne som du; hbvar skall skall kon finna in godhet — din ömhet!... O, hvad skall det bli at nig, så ofullkomlig, så öfverlemnad åt mig sjelf! Nej, dö j! lemna mig ickels — Jag såg på den unga flickan, i vars mun detta språk var så nytt, och tillstår att bon öreföll mig som en tjusande Magdalena i ånger, skönhet ch kärlek. Det var omöjligt att icke känna sig rörd deraf, Arma barn! sade mödren och strök med sin matta hand det länsande håret från dottrens panna, sörj ej så misströstande! om ihåg att Gud öfverger ingen; han har hört min bön och i in fosterbror hitsändt den vän och beskyddare, till hvilken u näst den Högste bör sätta din lit och vända dig, sedan ig är borta. Jag är öfvertygad att Lan skall egna dig tt varmaste deltagande och känner mig vida lugnare nu å jag får anförtro dig åt hans omsorg. Gå, min lilla icka, att bemta dig en stunds hvila medan jag talar vid