Aftonbladet – 17 januari 1851, sida 2

Öresundska Tullen. Vi omtalade för någon tid sedan och införde i vårt blad en af hr grosshandl. Schwan hos Stockholms grosshandelssocietet väckt motion, rörande afskaffande af Sundska tullen, hvarvid vi yttrade, att frågan vore af synnerlig vigt, men hade blifvit kanske med nog mycken skärpa i ordställningen behandlad. I anlednirg häraf, och då vi sett saken väcka uppmärksamhet äfven i danska tidningar, hafva vi nu, sedan grosshandelssocieteten till Kongl. Maj:t ingifvit uaderd. skrifvelse i ämnet, förskaffat oss del af denna handling, hvars innehåll vi finna på ett tillfredsställande sätt undanrödja allt skäl till anmärkning mot formen och derjemte ej allenast ytterligare utreda frågan, utan äfven gifva anvisningar och vinkar huru den skulle kunna på ett praktiskt sätt till allmän belåtenhet lösas. Skrifvelsen följer, med utes!utande endast af en förut införd citation: S. 4. K! Hos Stockholms Grosshandels-societet har en fråga blifvit föremål för öfverläggning, som länge utgjort ämne för nedslående betraktelser hos handelns och sjöfartens idkare i riket, och hvars lösning på ett för det allmänna värdigt och för den enskilde tillfredsställande sätt Sveriges folk länge motsett att få skåda, såsom en vunnen frukt af sin regerings omtanka och vishet. Denna fråga rörer de afgifser, som af grannstaten Danmark uppbäras för fartyg och varor, hyilka passera Öresund. En blick på kartan är tillräcklig att öfvertyga äfven den minst skarpsynte, att då Skåne och Seland icke lyda under samma spira, det icke är natur och billighet, som gifvit ens en förevändning åt den ena kustens beherrskare att pålägga den andres innevånare en tribut för begagnande af ett vattendrag, som skiljer de båda läindernes stränder lika; men om herrsklystnaden, vapanlyckan och snikenheten i fordna tider, di våldet eller den till:älliga öfvyermakten afgjorde rättsförhållanden, tillskansat sig otillbörliga fördelar, så har man skäl att af XIX:de seklets upp: lysning och humanitet vänta rättelse i föråldrade plägseder, helst i ett sådant fall, som det förevarande, då om det skulle antagas, att nationer, hvilkas områden gränsa till hafvet, vore berättigade att såsom sin egendom, betrakta vissa delar deraf, Sverige alltid företrädesvis måste tillmätas en dylik rätt jemobredd med Danmark, till sundet emellan Nord: sjän och Östersjön utmed skånska kusten, och följ aktligen vara befogadt att, utan hinder af den andre strandegaren, låta sina skepp klyfva den våg, som svallar öfver svenk botten. I äldre tider fästade handelns intressan föga uppmärksamhet hos de styrande, och isynnerhet var begreppet om nyttan och vigten af frihet deruti helt oeh hållet outveckladt; men likväl bör erkännas, att den rätt till obehindrad segelfart genom Öresund, som utgjorde ett arf af unionen emellan de tre Nordiska rikena under Margaretha, med omsorg häfdades vid fredsluten i Stettin år 4570 och i Knäröd år 4613, samt slutligen äfven vid frederna i Brömsebro 1648, i Roeskild 16356 och i Köpenhamn 1660; hvaremot, sedan Carl XII:s olyckliga krig hade försänkt riket i vanmakt, den fred, som år 4720 med Danmark iogicks, blef till den grad för hvarje oförlelaktig, att, utan hänsyn till det förhållande att Svenska kronan egde hela ena stranden af landet, egelfarten äfven emellan rikets så belägna egna hamlar, som Landskrena och Engelholm, på ett afstånd rån hvarandra af endast några få mil, belastedes med enahanda afgift, som för sjöfarten emellan främmande länder. FX:de art. i fredstraktaten af dea 3 Juni 4720 yder sålunda: — So ms ms ms s Am Under loppet af 90 år iaträffade ingen omständig: et som föranledde ändring i 4790 års traktat, och criget emeilan Sveriga och Danmark 1808 efterlemnade vid fredsslutet i Jönköping det följande året, inet resultat af inflytande på tullfrågan. Fyra år rärefter vidtog en annan period, då det syntes blifva Danmarks öds att få återlemna frukten af en förluten tids tillfälliga öfverläzsenhet; men förmodlisen ansågs det tvång, som af den svenske sagervinaren år 1814 ålades grannen, att afträda mer än lälftan af rikets område, vara en tillräcklig löseenning för freden, — och Danmark bibahölls vid