Aftonbladet – 17 januari 1851, sida 2

inderdåniga skrifvelsen bifallit en sådan fördelning nen följden deraf har redan visat sig vara, att då ådane områdesgränser icke kunna så bastämmas, Itt ju många, som icke tro sig kunna tåla sjölifvet, iinas inga sjödistrikten, och ivertom mången, som kulle hafva lust att på sjön våga lifset för fosterandet, finnes i landtdistrikten, så har en stor orc uppitått, många flyttningar redan skett, och flere komma allt framgent att deraf framkallas; med et ord: den väl batänkta grund som Rikets Ständer 1810 och 1812 lade för beväringsskyldighetens uppfyllande, att den skulle bero af fritt val, huruvids den beväringsskyldige ville tjena till lands eller till sjös, måste återställas, om ej ett stort missnöje skall spridas och underhållas i en mängd orter. Hvad vidare angår den ofvan vidrörde 6:te punkten, så hafva vid sista riksdagen Rikets Ständer redan anmärkt, att de icke kunnat bifalla kongl. propositionen angående momenterne 8, b, c, d. e och hn; och hafvit skäl att bifalla mom. f. Men då deremot Rikets Ständers bifall till mom. g, att mönsterherren skulle ega utse hvilka af de bevärings. skyldige böra tilidelas kavalleriet, artilleriat eller depÖterna, under vilkor att i första rummet uttag: dem, som sjelfva önska tjena vid dessa vapen, di de dertill äro duglige, redan nu vid uttatning til redlig vapenöfaing visat sig vara högst olämplig och medföranda ett alldeles onödigt godtycke å en: sidan och missnöje åå den andra, vågar jag yrka upp häfvandet af denna föreskrift. Det enda rätta syne vara, att landtbeväringen exerceras i fredstid såson nfanteri eller jägare. Skulle vid krigstillfällen ar illeri och kavalleri behöfva förstärkning, vinnes så dan då lätt, dels genom anvärfaing eller legning a derifrån afskedadt mauskap, dels genom uppmaning till beväringsynglingar, som äro vande vid hästsköt sel 0. 8. v., att dit ingå. Hufvudsaken är, att ynglingarne lära att försvara sig med geväret och skjuta; och det är på denna grund, som jag vågar föreslå, att om vapenöfningarne för beväringsmanskapet skola fortsättas, det må ske liksom förut, på det sätt, att de ynglingar, som vilja tjena till lands, öfvas vid indeldta infanterioch jägareregementerna. — Jag öfverlemnar till en hvar, som åsett sista årats ka valleriöfningar med beväringen till fots, att bedöma om man bordt anse dem för allvar eller gyckel. At de varit alldeles onyttiga och ändamålslösa har åt minstone en hvar kunnat finna. Men ändamålslösa åtminstone i många afseenden, torde de förut van liga vapenöfningarne som infanteri äfven varit; och oaktadt jag heldra förordar deras bibehållande, än ortfarandet med det system, som nu blifvit under de två sista åren antaget, så vågar jag dock på de! högsta tillstyrka, att äfven de måtte tillsvidare upp: höra, och de bsväringsskyldige af alla klasser blot! inom församlingar eller socknar öfvas i målskjutning, under tillsyn af deri kuanigt befäl af indeldta armeen. Jag anhåller, att denna min motion må remitteras till Statsoch Ekonomiutskotten, i sammanhang med medbrodran Hörnfelts. Stockholm len 44 December 1850.