Aftonbladet – 15 januari 1851, sida 2

?genheten förbjöd henne revoltera — hon ville mu inte sägs I mer, hvarken om sig eller andra. Efter denna försäkran ; af en så bestämd och ordhållig person förmod: vi att läsaren icke längre vill uppehålla sig vid Gulålra, hvilket vi således bjude vårt sista farväl. XL Märtha hade redan ett år varit enka. Alltid lika varmt Joch tacksamt — mer som en älskande dotter är iföaka — fästad vid sin mans minne, hade deck den sbeskrifliga Jtomhet som följde omedelbart på hans död småningom börjat fyllas, och de dagliga göromålen, den aldrig hvilande omsorgen, de städse vexlande rörelserna ä en verksam själ, på ett för den sörjande, stundom plågsamt men alltid välgörande sätt, dels afnött det första intryckets bittra skärpa, dels återtagit större delen af sitt för en tid juades Uyckta välde. Från grafven, der saknaden fått gråta sig mätt, kunde hon nu mera fritt höja sina bickar, att bortom döden och förgängelsen söka och återfinna hvad hon på jorden förlorat. Hon vande sig derund:r att betrakta den bortgångne som ett osynligt men ständigt närvarande vittne till allt hvad hon tänkte och företog, sökte alltjemt att ställa sig hans råd och upplysningar till efterrättelse, gladde sig vid det som hon visste att han skulle hafva gillat, och flydde med samma förtroende till hans ande som förr till honom sjelf. Ofta tyckte hon sig då förnimma en plötslig ingifvelse, ett nytt begrepp, som antingen beredde hennes hjerta någon ny tillfredsställelse eller utvidgade hennes inre verld, och i detta såg hon genast en helsning från sin aldrig glömde beskydlare och vän. Sambandet mellan deras själar fortfor oh kunde icke brista, ty dess länkar voro smidda af himmeens guld. Med stigande intresse hade hon efterhand birjat följa Eifborgs planer och företag. För mycket upplyst att icke fatta deras värde och för mycket rättönkande att icke vilja erkänna behofvet af förbättringar, hvilkas uppskof ingen kunde lägga den åldrige, i sina yngre år äfven verksamme Sreträdaren till last, insåg hon lika väl de himder som vilkorligt skulle möta den unge kyrkoherdens välmenande fsigter, som hon beundrade det sätt hvarpå han småningmm lyekades att genomdrifva dem. Mycket hade visserigen icke ännu hunnit ske, men dock tillräckligt att ådaalägga hans vilja och förmåga, och af hans tal inhemtade on för öfrigt hvad han i framtiden ernade och hoppades unna verkställa. Det förbehållsamma och afmätia i hans vardagliga väsen hade, ehuru ytterst varsamt, öfvergått