Aftonbladet – 15 januari 1851, sida 2

de, samt undertrycker hos dem i samma mån rättvisa, välvilja och mensklighet. Det är en allmän erfarenhet, hemtad från de länder, hvarest slafveri, träldom och lifegenskap finnas, att dessa förhållanden i sedligt hänseende verka lika förstörande uppåt som nedåt. Men föratt bedöma om träldom eller frihet råder i ett land, bör man icke ensamt fästa sig vid: der gängse benämningar; ty träldomen har,. liksom friheten, sina grader. IHvarhelst hus-bönder finnas, som saklöst kunrna behandla si-na tjenare omenskligt, och somi hafva slafiga-res vanor, seder och åsigter, der är träldomen icke fullkomligt afskaffad, om än lagen för sekler sedan utdömt den. Det länder fädernesandet till heder, att sedena i detta fall äro mildare än lagen. Bland allmogen, som: 2nvänder den största mängd tjenstebjon, är det bögst sällsynt att någon vill begagna sig af ifrågavarande lagliga rättighet, och för hvarje välvillig husbonde uti andra samhällsklasser är dess utöfvande likaledes förbatliggt. Son) lagan emellertid ovilkorligen fordrar att tjenstobjon: skall agas, innan det för fel ifår skiljas från: tjensten, nödgas alla husbönder, som ej vilja befatta sig med en sådan afstraffniog, antingen mot sin vilja behål!a ett försumligt tjenstebjon: elier ock, för att blifva från detsamma befria-de, gifva det full lön och kost till legostämma, som om de sjelfva begått den olagligheten att skilja tjenstebjonet ur tjensten utan: giltigt skäl. Det kan vid sådint förhållande ieke vara lämpligt att låta husagan qvarstå i lagen endast såsom en förmånsrätt för råa och obilliga busbönder; ty det har längesedan kommit derhän, att de som med måtta, sans och urskiljniog skulle kunna utöfva den, alls icke vilja nedlåta sig dertill, hvaremiot de, som äro alltför benägna till öfverdrifven stränghet, saklöst kunna tillfredsställa sina nycker, blott de icke slå tjenstehjonet lamt elle: lytt. Sådan är nemligen den gräns, som hjen bestämmer för er måttlig husaga, och stundom stannar icke denna ens dervid. Exenpel saknas ej derpå att tjenstebjon i följd af nisshandel, som kallats sga, tagit obotlig skada, utan att husbonden blifvit för brottet tilltalad. Om tjenaren, i känsla af liden oförrätt, sätter sig till motvärn, skall han straffas såsom en grof förbrytare. Ena bufvudssklig anledning till olika brott och våldsamneter skulle, medalst husagans borttagande, undanrödjas, och man behöfver icke befara att husböndemas tillbörliga anseende och myndighet deraf siulle förringas. Husbondeväldet är fast grundadt i menskl ga samhällets natur och kan icke upphöra så länpe några finnas, som behöfva betjenas och anIra, som behöfva tjena. Säkrast upprätthålles: let, då det med rättvisa och mensklighet utfvas, och det är ingafunda svgare i de länler, hvarest såsom i England, hvarken sed eler lag tillåter husaga mot tjenstebjon. På dessa grunder, hvilkas riktighet svårligsn orde kunna bestridas, och då saken synes mig vara af sådan vigt, att den, oberoende af det ya lagverkets pröfning i dess hilhet, påkalar agstifltande maktens behjertande, vågar jag föeslå, att det stadgande i 14 kap. 5 å Hanlelsb. samt 2 art. 5 8 af Kongl. Legostadgan len 23 Nov. 1833, hvarigenom ifrågavarande ättighet tillerkännes husbönder, måtte jemte lermed öfverensstämmände särstilde lagbud, pphäfvas. Om remiss af denna motion fill vederbörigt utskott får jag vördsamt anhålla. Hr L. J. Hjertas motion i samima ämnes. Vid sistförflutna riksdag väcktte jag inom etta stånd en motion om upphäfvande, dels. 14 kap. 5 8 Handelsbalken, dels af den amma lagbud motsvarande föreskrift itjenstejonsstadgar, som lemnar husboade rättighet tt, under benämningen husaga, slå sina tjenare. En sådan lag, som öfverlemnar den ene medorgarens person åt den andres godtyckliga beindling, kan vara till en viss grad förklarlig: h nödvändig under vissa undanttagsförhållanNn, såsom i statens tjenst under krig, eller nbord på fartyg till sjös, der ofta allt kan Pro på ett ögonblickligt efterkommande af fna befallningar. Utsträckt till privatlifvet h dess dagliga förhållanden, strider ett såint godtycke mot begreppet om rättvisa och gbunden fribet såsom en af hufvudgrunderna r ett väl ordnadt samhälle, och måste derinom utöfva ett demoraliserande inflytande, nedan det icke kan undgå att hos den tjende klassen i allmänhet väcka och fostra en Anesstämning af misstroende och bitterhet, m det bör vara både lagstiftarens och menskovännens syftning att undanrödja. Förhållandet mellan tjenare och husbonde n här, likasom i hvarje land der lifegenskan är afskaffad, till sin grund icxe betraktas norlunda än såsom härledt fråm en å båda or frivillig öfverenskommelse eller kontrakt, arigenom den ene kontrahenten åtager sig åt den andres tjenst egna sin tid och förita vissa arbeten, emot öfverenskommen hening; och detta så mycket mera som båda re kontraktets ingående ega allceles samma tigheter inför lagen och äro oberoende af arandra. Orsaken hvarföre de ingå öfverskommelsen, är att de båda äro lika mycket MMM —,.5::Htt! FSI id henne revoltera — hon ville mu inte säga om sig eller andrar. Efter denna försäkran