Aftonbladet – 15 januari 1851, sida 2

VV HV XV WO LrLrxu blifva hans ärbara maka, något som hon derför syffiserad hvar och en skulle appretera. Med en annan än honon hade det bestämdt aldrig händt!s — och denna menin delades också fullkomligt af alla andra menniskor. På menlösa barns dag lyckliggjorde mamsell Boll sin pastor med det högtidliga öfverlemnandet af sin hand Besynnerligt nog var han närvarande, under kela vigsel: och stappade icke bort sig, förrän vid supen, då han til en början ej kunde förstå hvarför han och mamsell skulle sitta i bredd och taga först när det var fremmande? Upplyst derom föll han en stund i djupa funderingar öt. ver hur pallt ändå rätteligen hade tillgått ifrån begynnel: sen, men icke i stånd att reda det, slog han sitt fåfänga grubblande på båten och såg, som Öx-Anners sade Anna anskrämmelit själig och belåten ut,. Bruden tedde sig ömsom mild och nedlåtande, ömsom hög och msjestötisk, i båda fallen oefterhärmligt lik sig sjel. Det förnämsta som efter denna dag kommit till referentens kunskap om det i allo aktningsvärda paret var, att de lefde ett englalif i ömsesidig säimja, förtrolighet och trefnad. Någon skiljaktighet i deras åsigter sporde man ej. Båda styrdes blott af en vilja, och om denna alltid råkade vara pastorskanss, kom det sig förmodeligen deraf, att pastorn aldrig råkade ha någon egen. Redan första året af deras giftermål fick hans förträffliga fru lära rågorstäds, att sDimarders mellansort var ett lika suffränt votemedel för gikt, som Piller af tobaksolja för andra åkomnor, men som hon aldrig opponerade något utan att först Vå sig sjelf pröfva dess verkan,, beslöt hon att, reburu med tor apathi, försöka om snus verkeligen kunde vara besatt f en sådan affect. Resultatet utföll dervid till den grad ördelaktigt, att hon aldrig känt en sådan lättnad i fötter ch armar, hvadan hon äfven ansåg för en pligt mot sig jef att icke allenast kontinera utan äfven öfvertala VeOrdius att nyttja detsamma — ett råd hvi!ket vi hoppas isaren är öfvertygad om att han genast följle. Angåendel ans försök hos prostinnan, blef allmänheten städse lemad i ovisshet. I förstone lade, som man vet, mamsell! olla undvikande svar i hans mun och sedan förvexladel. an till den grad sitt frieri och giftermål, att följden blef: e mest besynnerliga uppgifter när någon roade sig att. ry och fråga honom, välförståendes i pastorskans från-!1 ro, ty eljest visste hon nog upprätthålla respekten. Sjelfg rklarade hon i tysthet matt vissa rykten blott extime-l ide i inbillninger oeh att hon visste bättre än någon an-k n hur det förhöll sig med somliga saker som grannla-h