Aftonbladet – 14 januari 1851, sida 2

republikens fall och kejsar Augusti utropar till kejsare, och väl mer än dubbelt så st antal, som någonsin på en gång var i röre under Napoleons mest lysande segrar. Häraf följer också, alt de jordbrukande c slöjdidkande, med ett ord, de producerar klasserna i Europa aldrig tillförene fått i fre tid vidkännas hälften så stora uppoffringar st nu, för krigsväsendets underhållande. Låt oss hafva detta i minnet tills vidare. Det andra fenomenet är, att oaktad: de omätliga rustningar, och i trots af de häft notvexlingar och ömsesidiga hotelser, sc egde rum emellan Preussen och Österrike, den förstnämnda af dessa makter till en bi jan syntes vilja omfatta en liberalare eller i minstone mera nationell politik än den sedna oaktadt denna ställning var så allvarsam, fonderna började hastigt sjunka på de stora ha delsplatserna, så kom dock intet krig emell de ifrågavarande makterna till utbrott, int enda skott 1o.sades, och det goda förstånd dem emellan är återställdt, visserligen med fö tryckande af de patriotiska Hessarne, som sök försvara grundlagen inom sitt land. Härtill bör likväl kanske läggas ännu e tredje fenomen, att oaktadt all fara för fred brott är förbi, hålles hela den reguliera krig fstyrkan ännu på så rörlig fot, att det spä ner allas nyfikenhet att erfara, hvem det bä näst skall gälla; emedan det med bibehållanc rJaf sundt förnuft ör svårt att föreställa sig, a regeringarna skulle blott för roskull utsug sina folk med de oerhörda kostnader, som här fjrorsakas. Lägger man nu detta tillsammans, så ka det ej gerna leda till annat än dessa tveon Islutföljder: den första, att den tiden är förbi för allti Idå några såkallade kabinettskrig vidare lär uppstå, det vill säga sådana, som hafva si upprinnelse i regeringarnas ömsesidiga fiend: lighet, emedan hvarje regering har tillräcklig att sköta och bestyra hemma hos sig, utan at kunna tänka på någon eröfrivgspolitik; och dn andra, att regeringarna ej blott icke ön ska något krig, utan till och med i hög gra frukta ett sådant, emedan de befara, att de skall biifva signalen till en allmän politisl brand, som snart kunde hota sjelfva monar kiens bestånd i vår verldsdel. Detta sednare förbållande har serdeles tyd. ligt visat sig med afseende på tvistefrågan mel lan Danmark och Slesvig-Holstein, som de stora makterna långt för detta längtat att se afslutad, men likväl icke vågat lägga sina svärd i vågskålen ända tills nu, då de kunna anse felkelementet i Tyskland, som tagit häftigt parti för holsteinarne på mationalitetens vägna, fullkomligt kufvadt, så att Österrike ostördt kan få pacificeras insurgenterna. I stället för den fordna ofta spända och fiendtliga ställningen mellan regenterna inbördes, ger man således nu tydligare än någonsin att kabinetterna, då de sådant oaktadt bålla sina härar rustade, icke kunna hafva annat skäl dertill, än att de betrakta sina egna folk såsom fiender, och de omätliga försvarsanstalerna hufvudsakligen säsom ett behöfligt tvångsmedel emot dessa. Gå vi från dessa allmänna förbållanden tillbaka till vårt eget lands, så vwisar det sig, i öljd af hvad nyss är nämndt, ytterst otroligt, tt Sverige kan hafva något anfall att befara rån någon yttre fiende. Från Danmark, Engand eller Tyskland kan detta icke ens bevöfva ifrågasättas, och det behöfver ingen bevisning, att alla dessa länder äro hvar för sig Iltför mycket sysselsatta och för mycket inresserade för fredens befästande och för sina nre angelägenheters besörjande, att något fredsrott af dem kunde vara att befara, så läne vi ej sjelfve dertill skulle gifva anledning enom något rent af dårhusmässigt förfarande. Men äfven med Ryssland kan man någorunda säkert antaga samma förhållande. Det nnes ingen skymt af anledning till den förnodan, att kejsaren skulle af blott och bar röfringslystnad företaga ett krig emot sin ranne och frände konung Oscar; ett företag, vilket ej blott skulle strida mot hela hans! nder många år följda politik, och ytterlig2re ttömma de ryska finanserna, utan dessutom yo sätta hela den europeiska freden i våda. å så mycken tvekan egt rum å ryska sidan .t med sin mäktiga jernarm krossa vinsurrekonen i Slesvig-Holstein, fastän plausibel fövändning af traktater m. m. dertill icke skulle knats, huru vill man väl då tänka sig, att ett grepp skulle kunna ske på Sverige utan all öjlig förevändning, när regering och folk hos s äro eniga. Den egna ställning, hvari Finid befioner sig, utgör ännu ett skäl, hvarföre yssland helst skall önska bibehållandet af eden. Det torde också kunna antagas såsom gifvet, t ingen här tviflar på att det förhåller sig som nu är sagdt, till och med icke de, som est ifra för ökade anslag till försvarsverket. Då således, vare sig med betraktande af den männa politiska ställningen i Europa, eller r egen serskilda, något framtida krig mel I vår regering och grannarnas icke gerna mm hata harm mar Aman Le sgpoe ooo