Aftonbladet – 14 januari 1851, sida 2

En bick i förbigående på stat: regleringen och statsanslagen. Att svenska folket för hvarje gång dess fy stånd sammanträda kan vara förvissadt, i fa Också icke om något annat, åtminstone deror att tillökningsr i statsutgifterna skola föreslå att lifliga strider härom förefalla emellan (4 tvenne afdeiningar af representationen, som f reställa den byråkratiska och den offentli; moaktens intressen, och de båda öfriga, so söka bålla något litet tillbaka, och att denr strid slutligen ändas dermed, att, med en ell annan mödosamt erbållen afprutning, det mes går igenom medelst det stora rikslotteriet, soi kallas förstärkt Statsutskott — allt detta är e så länge kändt och öfverklagadt förhålland att man nästan börjar blifva rädd att upprer detsamma. Vi säga med flit att vidrörande deraf väcker en viss fruktan, ty det ligger den menskliga paturen, att en ständig och få fång klagan, framställd utan att derjemte kunn utfinna något sitt till dess afbjelpande, slutli gen förekommer utnött och hos mängden väc ker en känsla af den förtröttade slöhetens lik nöjda fatalism. Vår mening är derföre också icke att m förnya några bannala deklamationer deröfver att samma fenomen jemväl återkommit vi denna riksdag och troligen äfven får samm: utgång; ty allt detta kunde nogsamt förutse och kommer för öfrigt att räcka lika länge med den nuvarande ståndsrepresentationen, utar att protesterna från de närande och produkliva klassernas representanter lära förmå något synnerligt deremot; men deremot kan det icke vara ur vägen att undersöka, huruvida eit sådant förbållande kan tillhöra ett normalt och friskt samhällsitillstånd, huruvida, med andra ord, de hafva rätt, som drifva den läran såsom princip, att statsutgifterna i en välbeställd stat böra oupphörligt ökas, eller om ej sådant tvärtom innebär bevis på en sjaklighet i sjelfva statsinrättningen, som bör afbjelpas, så vida ej lifskrafterna slutligen skola lida och förstöras deraf, och som äfven kunde afbjelpas, om en hvar blott allvarligt ville det. Då man talar om stitsutgifter, framstå anslagen till militärbudgeten eller de så kallzde försvarsanstalterna i främsta rummet, emedan de öfriga i jemförelse dermed äro småsaker. Så har det varit he!a tiden tillförene, och så visar sig förbållandet äfven i regeringens sednast afgifna proposition om statsverkets tillstånd och behof. Iogen stats eller styrelses politik, i afseande på dess styrelse eller organisationssystem, kan i våra d gar betraktas isolerad för sig, då man vill bedöma densamma, och allraminst kan detta ske i fråga om de mititäriska organisationerna, som bafva ett så nära sammanbang med den allmänna kabinettspolitiken. Men för det ifrågavs:rande fallet är det dessutom särdeles lärorikt att kasta en blick på förbållanderna på den stora verldsteatern under de sista tiderna. Vid en sådan öfverblick uppenbara sig gefast två fenomener, hvilka, när de sammanfobas eler jemföras, synas helt och hållet lägga i dagen hufvudkarakteren af det mnuvarandel idskiftets ställningar och förbållanden. Det lörsta fenomenet: är, att man under de sista nånaderna sett en härsmakt i Europa uppbålad på krigsfot och färdig att rycka i fält, jemförligt större än verldten någorsin tillförne ell sammindragen. Enligt någorlunda samnanstämminde berättelser i engelska, tyska ch fransyska tidningar, kan antalet af alla lessa härmassor, det sist uppbådade preussiska andtvärnet inberäknadt, icke skattas till minre än 2 millioner. DettaZr en nära fem gånger törre styrka, än hvad det gamla romerska riets sammianräknade armer utgjorde, enligt ivil uppskattning, under Roms mest kri-l iska och mäktiga epoker, 1. ex. näst förelk EEE NONE TIDER ERE rea