Aftonbladet – 14 januari 1851, sida 2

er! Jag hoppas ri tror det sker uppriktigt, ehuru jag ä er företrädares enka. Biif lika älskad som han, lika lyck lig här som jag har varit, ni skall knappt då hafva någa öfrigt att önskale Eifborg tackade ej med ord, men han tryckte hård! med varm och talande blick Märtbas band. Dock kund ej prosten Stockenbergs, på vederbörlig tillsägels, spe jande blickar upptäcka någonting, som egentligen betyrkt misstankarna om välgång med mera, mellan enkn oct efterträdarea, och hau rapporterade äfven sedermera pbe. stämdi för sin bustru, att ännu åtminstone exiterade inte något focke der, ehuru han ej ville bestrida at det i framtiden kunde bli.n Min söta vän!, svarade då hans hulda refben neljle. paste tunga, du gör verkligen klokast i att aldrig viljs bestrida hvad jag säger, ty du begriper ändå inte mer än en siccalisk 1 dylika fall. Det är just händelsen och olyc: kan det, Stockenberg lille, att du alltil har varit och för. blir ett kräk när det gäller att ta reda på saker och ting, Gud tröste oss om jag varit n sådan stackare i dt och mycket annat!, Frun drog en djup suck och herrn likaledes, m:n som det lyckliga parets enskilda angelägenheter icka tillhöra vårt gebit, sluta vi här deras äktenskapliga duett för att ånyo uppsöka prosten i P-—s presgård, der han är vida ledigare till sinnes, hvilket merendels inträffade öfveralit hvarest han undslapp sia hulda Sara-B2ckax, och hennes outtröttliga vaksamhet. Bönderne hade ganska rigtigt infunnit sig med sjelfve, riksdagsmannen i spetsen för att betyga der nyvalde paåtorn sin belåterhet öfver valets utgång. Elfborg mottog lem enkelt och värdigt, utan att yttra någon förvåning eller öfverdrifven glädje för hvad skom skett, eller att hyckla fruktan för sin oförmåga och misstroende till sina ringa förtjenster. Märtha led visserligen ett plågsant inryck af att vara vittne till ett slags hyllning, som blott akför mycket påmiste om hannes egen förlust, min en lurkel känsla sade henne hvarför Elfborg önskat det, och i0n tvingade sig således dertill, utan att dock rätt veta, om hon borde gilla e!ler klandra hans begäran och sin efergift. Emellertid afböll hennes närvaro och takt äfven len afligsnaste anspelning på ett förhållande, om hvars illvaro man denna morgon på ett så eget och oväntadlt sätt rott sig blifva fullkomligt upplyst. (Forts)