Aftonbladet – 13 januari 1851, sida 2

På ingendera sidan hann man således till någon ful visshet, men sökte ännu trösta sg med boppet, att del kunne Ja ändå ge sek i ändanx. Tredje söndagen kom och kykan var fullare än nigonsin. Elfborg predikade öfveryppersta budet i lagenx och enhvar måste medge att äfvn hans ord voro de ypperstan. Ån milda som en flägt i vår och än som dunderslagen skarpar — voro de just egnade at genom sin värma, kraft och gudomliga anda ofelbart ansh och genomtränga skilda sinnen. De flesta önskade uppiktigt att alla intressen låtit förena sig om att utvälja dem omtyckte talaren, hvilken äfven som enskild menniska hade, utan allt fikande efter folkgunst, lyckats göra sig älskad till en höjd, som beklagligen blott alltför sällan synes vara religionslärarens lott, men i betraktande af allt detta lände det prostinnan Ansgarius till så mycket större ära, att. välönskningarna för bennes framtid och bibebållande på samma plats inom församlingen kunnat och kunde ännu alstra ett nästan enhälligt beslut, att endast rösta på den som i detta fall hade att erbjuda de största sanndikheterna. Herrskapernanr, hvilket här vill säga detsamma som adeln, delade dock icke alldeles dessa åsigter. För dem var prostinnan Märtba rätt och slätt lilla prostinnan — ganska afbållen, klok och respektabel, men för öfrigt alltför simpel och obetydlig att ligga dem så ömt om bjertat som att till ex. för hennes skull rösta på tvärviggen Elfborgs, eller idioten Vecordiusx, ifall hon uttalat sig för någondera. Hofpredikanten uppfyllde dessutom i deras ögon allan rättfärdighet,, Han var utan gensägelse pen man af verld och savoir vivren, och hvad man pratade om hans smidighet, var icke annat än förtal; ban var nartig och gentils — se der allt — rätt hygglig för att vara bur hopen, och skulle utan tvifvei, efter så långvarigt vistande i bufvudstaden, förstå sig på ,att lefva och hålla ett godt hus,, hvilket väl kunde behöfvas efter gamle Ansgarii död, hvars ålder ensamt ursäktade det förra tysta och indragna lefnadssättet. Dessutom hade Vigilander bofmarskalkens rekommendation; det behöfdes ej mer för att försäkra honom om de öfrige frålsemännens, votum och man ansåg för en smal sak) att på fint vis äfven förmå pöbeln till en liten omkastning i deras eget intresse. (Läsaren bebagade erinra sig att vi här befinna 0is minga och femtio år tillbaka i tiden, samt att vi följakteigen icke kunna bysa någon afsigt att skildra nu lefvande personer eller gängse bruk.) (Forts)