Aftonbladet – 13 januari 1851, sida 2

mer utom sig några vänner, derföre ser hon öfverallt fiender., Reaktionen har gjort stora framsteg, men har icke derföre någon ro. Ju lugnare demokratien är, desto orcoligare blir reaktionen; ju oroligare reaktionen ser in i framtiden, desto lugnare kan demokratien göra det. Må reaktionen går ända till gränsen; ju längre hon kommer, de:sto mer har hon förlorat, desto mer har demokratien vunnit. Ty demokratien lefver och växer. Må den sednaste tiden halva varit töcknig, må den närmaste framtiden ännu vara mörk — lycka till på det nya åretl Läsaren lärer finna, alt om man från den ofvanstående teckningen afskiljer hvad som deri egentligen har affseende på de revolutionära rörelserna i Tysklancd under de sednare åren, och som icke är tilläämpligt på Oss, så träffar den lemnade karaktceristiken på reaktionen i öfrigt, i afseende på dess inre natur, dess böjelser, dess farhågor och den gradvis stigande uppenbarelse, hvartill dess egna framgångar gifva anledning, till alla delar in på våra egna förbå:landen. Sålunda erinrar man sig huru, alldeles såsom det beskrifves här ofvan, reaktioren hos oss ännu för några år sedan ingalunda ville vidkännas att arbeta mot de liberala idgerna och reformerna; tvärtom sökte de reaktionära då låta påskina, att just de hyllade den sanxra liberalismen, hvaremot det demokratiska partiets åsigter af dem kallades den falska Iiberalismen. Likaså förde de ständigt i skölden (se Svenska Biet och Tiden ännu för få år sedan), att deras afsigt ingalundla vore att motarbeta reformerna, blott dessa voro tidsenliga och nationella (obs. icke rationella); och cet var blott när det gällde tillämpningen, som man fick tillfälle se hvad dessa fraser i sjelfva verket betydde, då reaktionen icke blott sjelf satte sig emot reformerna, utin till och med tvang regeringen att rygga illbaka från de förslag i administratift libenl syftning, som den hade framlagt, samt ställd: så till att alla reformer i våra bristfälliga lagverk blefvo undanskjutna, så att styrelsen numera i alla dessa hänseenden vid början af denna riksdag framstår inför nationen såsom hade den till sina andeliga krafter blifvit helt och hållet förlamad. Men i och med detsamma har äfven reaktionen hos oss gått ett steg längre. Partiets chefer finna ieke mera nödigt att omkläda sina tänkesätt. En eller annan af de privilegierade ståndens talmän eller anförare för deras helsningsdeputationer föra redan ett tydligt språk; den för sin uppriktighet ovärderliga riksdagehefen på Riddarhuset agerar mer och mer med öppet. visir, och Tiden, såsom partiets hufvudorgan inom pressen, talar ej mer om sann och falsk liberalism, hycklar ej mer någon böjelse för nationella och för landet passande reformer, utan upprepar nu städse, att den demokratiska tendensen måste motas i sin första upprinnelse, och söker poaflåtligen stärka partiet att framhärda i sitt absolutamotstånd, genom förespeglande af republiken såsom ett mål för den rörelse, hvilken visar sig i Borgareoch Bondestånden samt inom den liberala pressen, oaktadt de reaktionäre sjelfve nogsamt veta, att ingen, som har sina sinnen i behåll, här anser en republik under närvarande generation hvarken möjlig eller rådlig, och äfven de största fordringarne på reformer icke ens sträckt sig till det ringaste anspråk på inskränkning i sjelfva styrelsemaktems prerogativer, utan endast till erhållande af sådana garantier, som kunde trygga landet från den stora vådan att antingen sönderslitan af inre split, eller falla i händerna på en absolutism, som söker gripa allt mer omkring sig. Hvad slutligen beträffar den af Berlinertidningen skildrade, ur det inre samvetet hos reaktionen härledda fruktan för revolutionära rörelser, så sakna vi äfven deruti icke ett färskt motstycke uti den bekanta och af allmänheten redan till sin rätta halt bedömda åtgärden med Uplänningarnes hitkommenderande, när representationsfrågan skulle afgöres. — I anlednirg af stundom förekommande insändningar af annonser, hvari begäres alt Redaktionen skall afsända till orterna de deraf föranledde svar, adresser, m. m., får Redaktionen härmed erinra, alt tiden ty värr icke tiliåter oss taga