Aftonbladet – 13 januari 1851, sida 2

finna någonting besynnerligt uti detta splitternya och från det liberala partiets förut yttrade åsigter så väsentligt afvikande projekt i detta ögonblicket, såvida nemligen meningen skall vara ast även förfäkta detsamma; jemedan följden deraf icke kunde blifva annat såvida det nemligen skulle vinna några anhängare, än att åstadkomma en splittring mellan meningarna, Just då de som bäst behöfva att vara förenade. — Berliner Nationalzeitung, ett liberalt sinnadt blad, innehöil på Nyårsdagen några betraktelser öfver reaktionen och dess framskridande, hvilka förekommit oss serdeles intressanta derföre att de till en stor del så väl passa in på förhållanderna här i Sverige vid det ingånde årets början, att man nästan skulle kunna tro dem skrifna med anledning deraf, ehuru de angå förhållanderpa i Tyskland. Några utdrag förtjena meddelas. Författaren begynner med den anmärkningen, att reaktionen har mera skäl än demokratien att vara nöjd med året 18530, och att reaktionen sjelf förmodligen för någon tid icke sedan kunde tro, att dea skulle komma så långt. Menn, anmärker han vidare, det är en egen sak med reaktionens framskridande. Vid sitt första uppträdande ville den för intet pris gå och gälla för hvad den var; allt i verlden, blott icke reaktionär., Småningom har detta likväl blifvit annorlunda. Dels bar reaktionen framskridit så långt, att till och med en blind känner igen den på gången, dels har ock dess egen tillförigt, dess djerfhet, dess öfvermod ökats i bredd med framgången.v Reaktionen har numera upphört att blygas; bon bryr sig ej mera om att gälla för annat än hvad hon är; hon har uppgifvit tanken på att någonstädes vidare kunna blifva populär; bon gör sig tvärtom till och med en förtjenst af att allmänna tänkesättet mer och mer skiljer sig och affaller ifrån henne: hon betraktar det såsom ett bevis på sin egen styrka, att hon kan trotsa allt och gå fram sin bana med detta trotsande., Med denna tanka om sin egen styrka tilltager hennes öfvermod, men på samma gång äfven hennes fruktan. Reaktionen är nemligen ingenting positift och vill ingenting positift; hon har ingen princip och ingen tanke, hon är en blott negation; en negation och ett motstånd emot framskridandet, som är demokratiens syfte, hvilken hon derföre fruktar. Det är det mer eller mindre instinktlika medvetandet om detta sitt negativa skaplynne, att stå emot de böjelser som ligga i folkets behof, som bos reaktionen väcker och underbåller den hemliga öfvertygelsen, att hennes välde måste förr eller sednare besegras. Deraf hennes inbillning att vid hvarje steg se faran af en revolution, hvilken hon till hälften ön skar, till hälften fruktar. Hon önskar en revolution, eller några våldsamma försök från demokratiens sida, emedan hon vet sig vara i besittning af den disciplinerade makten och emedan revolutionära rörelser derföre skulle vara för henne detsamma som bränslet för elden; men bon fruktar dem tillika, emedan hon icke är säker att ej gå till botten genom en revolution. Ju mer derföre demokratien förstår att afhålla sig från våldsamma utbrott, desto mer anser reaktionen nödigt att rusta sig för att vara i stånd att qväsa en revolution., Men om reaktionen härigenom vet sig för tillfället hafva besegrat faran för revolutionära rörelser, så har hon likväl icke härmed uppnått sitt ändamål; ty det som egentligen står emot henne är principerna, iderna, de andliga och sedliga makterna, som i och för sig sjelfva äro fredälskande, samt betrygga lugnets upprätthållande, om de få utbreda sig; men om öfvermakten trycker dem tillbaka vid hvarje steg, hvarje lifsyttring, af nödtvåing slutligen utveckla sin stora inneboende kraft, för att befria sig från förtrycket. l sin första upprinnelse hörjar reaktionen med att erkänna idterna och principerna; då heter det att hon blott vill vidmaktbålla ordningen, på det att en välförstådd frihet skall kunna ostörd utveckla sig., När lugnet och ordningen äro försäkrade, då upptäcker reaktionen att det revolutionära elementet egentligen ligger i idterna och principern2, i de andliga oeh sedliga makterna.n Icke nöjd med lugnet och ordningen på gatorn2, skall den nu äfven återställa lugnet och ordningen i sinnena, i den vetenskapliga forskningen, i de sociala behofven, så att allt detta må bringas till tystnad och rörelsen upphöra. Men rörelsen är detsamma som lifvet. Den som ej vill tillåta rörelsen i staten och samhället, den vill döda staten och samhället., På sådant sätt kommer reaktionen, som begynner med att framställa sig såsom statens räddare, derbän att blifva en outtröttlig, oblidkelig fiende till samhället. ;Med det nya året inträder reaktionen i detta sista stadium. Hon blir öfvermodig, hon döljer icke mer att hon är reaktion och hon drifves på samma gång allt mera af förskräckelsen. Ju mindre motstånd hon finner, desto mer fruktar hon motståndet. Hon har icke