Aftonbladet – 13 januari 1851, sida 2

Men kan ni alls inte påminna er hvarest pi sjelf ste ur? frågade prostinnan. Jo, alldeles! — alldeles! — det var en välsignad frå gal — vid en grindo — utbrast Vecordius, hastigt upp klarnande — en grind, som inte gick upp af sig sjelf — nu mins jag det tydligt — der blef bon troligen stå ende, emedan jag kom att undersöka, huruledes kreature skulle kunna öppna grindarna, utan någon bjelp — för medelst — jag ville säga — Gud bevars från sådant ! afbröt prostinnsn munter! phvad skulle då våra stängsel tjena till! Jag menar just v bafva stort skäl att vara belåtna med deras oförmåga detta fall.n Savnerligen — hm! — jag kan säga — kanske är de bäst som det är — jag kom ej att så noga taga alla om ständigheter i betraktande vid min uppfinning — mel skulle dock önska att — Bläsa denna gången vore no upplyst — för att — ty jag miste... Ser jag rätte, sade prostinnan, kommer; hon nu jus lagom att bespara er alla bekymmer. Troligen bar ho påträffats af något kyrkfolk, som gissat sig till förhållande och tagit henne med sig hit. Se sjelt! Prcstinnan hade rätt. Bläsa och den himmelsblå cha ren inträffade välbebållna; Vecordius återfick i samm stund både lugn och aptit, samt åt och drack snart sagd som en annan menniska, hvarpå han begaf sig till kyrka: och höll en strängt orthodox profpredikan, som på de hela kunde kallas rätt lyckad, ty när mannen utes!utand egnade sig åt ett visst ämne, saknade han ingalunda för måga och skicklighet. Hela svårigheten för honom bestoc uti att icke Jåta störa sig af nya intryck, ty då var all senast chaos och förvirring. Denna gång tycktes han verke igen hafva ölverträffit sig sjelf, så i författandet som ut förandet, och allt aflopp till den grad oklanderligt, att har endast råkade tappa en kungörelse från predikstolen. Allmogen, hvilken kanske mer än han sjelf, frukta för denna dag, fann sig ganska tillfredsställd, och had nan blott varit säker på en enda sak, skulle Vecordius e oehöft hysa något tvifvel om sin lycka, men ty värr gaf let alltid ett fall i hvilket man var cch förblef lika klol om förut, ty på den tidt och ofta framställda önskan at å veta ;vördr prostinnans omdömen erhölls städse samm: var: ;Hon kunde icke gifva företrädet åt någon, ty hof oredikanten kände hon ej och de två andra voro säker! våda lika hederlige män; hon ville b!ott uppmana församingen att följa sitt eget tycke.