Ah, ni förstår mig ej, nin nådiga! — jag talar nu om ungdomen i allmänhet — om lifvets rosenfärgade vårlagar — de samma för man om för qvinna, för er som för alla. Hvem har sagt det?, frågide prostinnan med ett eget uttryck; lyckan tillhör lika ltet någon viss ålder, som någon viss menniska. För mången kan en sednare period vara vida rikare derpå än upgdomen. ,Sent och skönt taladt!s — u:brast hofpred kanten med emfas. O, ja, om man t. ex. icke älskat — förlåt mig, jag är en svärmare — förrän vid lifvets mera sansade ålder — då — jag tror det nu — har icke ungdomens lycka bestått i annat än tom inbilning.s Månne den jordiska sällbeten någorsin består i annat?s — återtog prostinnan — bhva och en betraktar den ju h!ott efter sin åsigt, och hvac den ene kan finna afundsvärdt, uppväcker ofta den anires ömkan och löje.n Vid Gud, lånar ni icke d:ssa ord ur min egen själl — bedyrade Vigilander och upplyfte ögonen mot taket — men... himmel! hvad en så finbildad varelse som ni måtte ha lidit af att bo i ett sådant ruckel! Hvilka horribla sparrar! Ej en gång ett brädklädt tak! Hul Ja, det är ju förfärligt!s yttrade Märtha med börbar ivoni — men hvad tycks!... det bar varit min inhilning att trifvas och finna ig obeskrifligt väl i dessa asa rum, hvilka nu för mer än en likgiltig främling synas så afskräckande., Hennes blick träffade vid dessa sista ord Ellborg, som hela tiden varit en stum åhörare, men nu märkte att hennes öga var nära att fuktas och att de vanligen något bleka kinderna antagit en högre färg. I detsamma s!eg hon upp och gick ut — de båda herrarne befunno sig alltså ensamma. Trots den ,hållning, Vigilander sökte gifva sig skulle hvarje fysionomist lika läst hafva upptäckt hans bryderi som Elfborgs ledsnad eller misinöje. Bådatego. Slutligen började hofpredikanten: Jag är rädd — eller snarare, jag tror, att vår lilla prostinna — han härmade gerna bhofmarskalkens talesätt — har något ondt af hvad man kallar: snarstickenhet? i Jag vet verkligen icke! — blef Eilbörgs korta svar. (Forts. följer.).