Aftonbladet – 11 januari 1851, sida 2

TALICIN, SVIN fj vill Ha ca Uv att bord. Inom kort skall man säkerligen få se partiet lela sig. Man talar redan om den ånger, som nånga af dem tyckas visa öfver den roll de pelat under sednaste kammarsession. De söka ndast en förevändning att ånyo kunna slutal ig till rezeringen. Andra mera karaktersfasta kola förr eller sednare förena sig med den etydliga och starka fraktion af det demokraiska partiet, hvilken, ehuru icke åtnöjindel ig med bedrägliga s. k..garantier, likväl är ärdig att understödja en sådan monarkisk kontitution, som grundar sig på den politiska emnlikhetens och den allmänna rösträttens olida grundvalar.s Litteratur. Erik Gustaf Geijers Samlade Skrifter; sednare afdelningen, 1:a bandet. Sthlm, hos Norstedt Söner, 1850. För hela svenska allmänbeten i stort är det slädjande att erhålla fortsättnipgen af denna ill korrekthet och typografisk elegans utmärkta edition af sin förnämsta historiska författare. Någon egentlig anmälan kan aldrig behöfvas af Geijers skrifter. Man bar endast att tillkännagifva deras apparition. Det nu utkomna utgör fredje delen af det hela. Man arhåller dermed början eller 1:a bandet af Svea Rikes Häfder, detta verk, som först publicerades 1824 och på vin tid gjorde epok, men som sedan af mellanträdande anledningar afbröts. Den nu utgifna upplagan har redan förut varit offentligen omtalad; men vi fästa oss nu dervid särskildt för att derutur gifva läsaren några erinringar, som väl förtjena att nårmare läggas på minnet och bebjertas. I afseende på svenska historiens konungalängd sträcker sig denna del till Erik Emundsson. Den svåra frågan om rätta tidehvarfvet för Ragnar Lodbroks och hans söners (och efterkommandes — Lodbrokidernes) framstående i historien, bebandlas temligen utförligt. Den strid i uppgifterna, som här förefinnes mellan de Isländska sagorna; Saxos historia och slutligen äfven de Engelska häfderna, har man, som bekant, på flere — hufvudsakligen tre — olika sätt sökt förmedla. Torfseus antar tvenve Lodbrokar, en i 8:de och den andre i 9:de århundradet; J. Wilde erkänner blott en Ragnar Lodbrok, men låter hans ene eon Ivar (Benlös) bekomma en så. hög ålder, att han först omkring 70 eller 80 år efter sin fars död företog kriget, som utfördes till hämnande af bans mord. En nyare och tredje förklaring, slutligen, ser i de af utländska krönikor omta-lade Lodbroks söner soksöner af den nordiske Ragnar; hvilka blifvit förblandade med hans verkliga söner. Geijer, som anför dessa trenne meningar, kriticerar dem alla, och finner dem samtligen ej hålla fullt stånd. Sjelf meddelar han sina läsare ett slags förklaring, som läses sid. 452 o. följ.; och hvaraf resultatet egentligen blir, att berättelserna från dessa tider i olika källor befionas så olika framställde, att de i åtskilliga punkter icke kunna förenas, i andra åter kunna det; och det på åtskilliga sätt. Om detta resuliat hår likväl aldrig någon tviflat; och det förtjenar snarare att kallas en definition på förvirringens beskaffenhet, än en lösning deraf eller en solution af det problem, som Torfeus, Wilde och andre uppkastat. En annan intresssnt punkt, ännu längre tillbaka i tiden, behandlsr Geijer i denna del (sid. 360 o. fö!j) Den rör frågan om Ynglingatalet, och i synnerhet början af de slägtleder, hvaraf Ynoglingasagans heroer och furstar består, Den avgår spörsmålet, huruvida desse skola vara att anse såsom härstammande från den historiske Odin — Sigge Fridulfsson — eller ej. Saken kan vid första påseende syna: föga maktpåliggande; helst ett fullständigt utredande för en så långt sflägsen tid väl lärei vara och förblifva omöjligt. Likväl är ämnet ur historisk hänsyn af sin alldeles egna vigt; och om förhållandet än icke kan lägges helt och hållet i det klara, är framdragandet dera! dock angeläget för att visa grunden och hal ten af vår urhistorias nuvarande konstruktion och huruvida man icke har stor anledning at söka uppgöra en bättre. Vi skola tillåta 03: pågra ord härom. Såvida den i de gamla häfderna gjorda åt skillnaden emellan AÅsar och Vaner, såsom tven: ne helt olika folk, bar någon betydelss; så måste det öckså vara angeläget att veta till hvil: ketdera af dessa folk Ynglingaslägten egentligen hör. Det är i detta fall märkligt nog, at! våra fleste historieskrifvare så lösligt förbigåt det Helt och hållet oförtydbara och derjemt tillräckligen utförliga intyg, som den af Snorr Sturleson sjelf i Heimz3 Kringla meddelad Ynglingasagan afgifver. Enligt den (kap. 4 Ivar Niord alldeles icke Odins son, utan e med honöm samtidig man af ett helt anna Ifolk än Odin sjelf, nemligen Vanerne, hvilka lefter att förut hafva lefvat i strider med A Isarne (till hvilka Odin börde), knöt förbunc och vänskap med dem. Son till denne Niorc förmäles i samma saga (kap. 4 och 12) Yngv: Frej vara, likasom Freja var Niords dotter begge följaktligen åf Vanafolk, och icke Asa ISedermera kap. 14) är Fjolner Yngve Fre NE EEE RESER ANNE NE ST IE 5 . . ee es )