Aftonbladet – 9 januari 1851, sida 2

Tatt, som Kongl. Maj:t icke äskat något nytt anslag; utan blott åsyftat rättighet att genom vissa andra fastigheters försäljning bereda medel till ifrågavalrande byggnad, ridderskapet och adeln måtte blott lägga Statsutskottets utlåtande till handlingarne. Grefve Mörner uppträdde såsom ledamot af Statsutskottet och redogjorde för sina motiver till afslag, hvilka hufvudsakligen innefattade att en byggaad nära en teater är utsatt för mera eldfara än en friIstående byggnad, sådan som det nuvarande generallandtmäterikontoret, och att det är angeläget att för Jarkiver, synnerligen så vigtiga och dyrbara, som de uti! detta kontor förvarade, det alltid är nödvändigt att förskaffa sig största möjliga säkerhet emot fara för eld. Vidare androg också grefven att genom försäljning af det hus, hvari mm landshöfdingeembetet är inrymdt, skulle detta emlete mera aflägsnas från uppsigten öfver åtskilliga vigtiga inrättningar, bland andra det dyrbara nya cellfängelset. Vid fråga om remiss af hr v. Hartmansdorffs motion om fortfarande utgöramde af bevillningen för danska fejden, ehuru Kongl. Maj:t i sin proposition föreslagit dess upphörande, ujppstod en debatt mellan hr Sandströmer och frih. Ra:sb å ena sidan och hrr v. Hartmansdorff och Carl Pirintzansköld å den andra. Hr Sandströmer påminde att det sällen förekommer att en regering har den hugnad att kunna föreslå någon nedsättning i skatterna och det är derföre så mycket mera oväntadt att inom sjelfva representationen finna män, som motsätta sig en sådan nedsättning. Hr v. Hartmansdorff talace om hurusom det är konungens rådgifvares pligt att underrätta ständerna om rikets behof, och att det då blir ständernas fel om de icke bevilja nödige anslag, men att statsråderna få uppbära ansvaret ifall ständerna vilseledas med uppgifter af dem att bevilja för litet. Man bör visst icke utgifva mera än man har tillgång till, men i vissa nödfall menade talaren att sådant ändock vore af behofvet, och vid hvilka man finge låna. Så t. ex, måste man wiatertiden låna penningar för att skaffa sig kläder, då man icke har sådans; och om rikets försvår fordrade utgifter och man icke hade penningar dertill, så måste man låna. För öfrigt had han icke bifallit de två millionerna så mycket för hjelpen åt danskarne, som icke mera för att vår krigsmateriel måtte komma i ordning. Da tillgångar i riksgäldskonbret, hvarom den kongl. propositionen talar, visste icte br v. Hartmansdorff om de verkligen funnos, åtninstone hade han af en riksgäldskontorets tjensteman. :begårt upplysningar derom, utan att erhålla sådan. Frih. Raab sekunderade hr S3ndströmer, påminde hurusom den af hr v. Hartmansdorff spefullt såkallade danska fejden förekommits genom Sveriges uppträdande, prisade klokheten att bevilja de två millionerna på-sin tid, men ansåg det nu orätt att motsätta sig bevillningens upphiörande sedan den icke mera behöfdes. Hr Printzensköld ville som ledamot af riksgäldskontorets öfverstyrelse-tillkännagifva, att regeringen af denna öfverstyrelse icke äskat eller erhållit någon uppgift om befintligheen af dessa tillgångar; men hr Sandströmer genmälle honom med en erinran derom, att regeringen icie hade af nöden någon sådan serskild . uppgift, då riksgäldskontoret hvarje år offentligen redogör för sin ställning och sina öfverskott. Vid företagendet af hr v. Hsrtmeansdorffs motion om höjandet af tullen på ost, motsatte sig frib. Raab förslaget. Hr von Hartmansdorff tyckte att det var underligt af en smålänning, i hvars intresse motionen var väckt, men frih. Raab förklarade att goda smålänningar akta mera på allmänt bästa än eget intresse, och hvad den ifrågararandesaken beträffade, så är 4 rdr bko tu!l mer än en tredjedel af det pris, hvartill frih, Raab och de öfrige ostproducerterna kunna sälja sin vara, och eburu de icke vilja se tullen nedsatt, så äro de icke heller sinnade att begära dess höjande. tskilliga protokollsutdrag,, ankomne från de.andra stånden, lades till handlingarrne, äfvensom Bankoutskottets mem. A? 2 med bamkofullmäktiges till Utskottet afgifna berättelse. Statsutskottets memorial. Jv2 46, hvaruti tillstyrkes, att Rikets Ständer må förordna, att de i bankens vård befintliga, riksgäldskontoret tillhöriga, fyra packkistor, hvari förvarss en nängd partialobligationer för ej mindre de fordna svenska statslånen i Holland än det af riksgäldskontoret år 1812 i Leipzig upptagna lån, böra, emot dlepositionsbevisens återtällande, utan afgift, från bianken till riksgäldskonoret ulemnas, bifölls, sedan !hr v. Hartmansdorfflikväl tyckt det vara egenmäktigt. Likaså bifölls samma Utskotts mem. JM 47, tilltyrkande att ett rum i riksgäldskontorets bus må å hyresfritt tillsvidare begagnas af ränteoch kapialförsäkrtingsanstalten inom 3tockbolms stad och län, dock med fullmäktige förbelillen rätt att, när de så för godt fione, samma rum itertaga. — Ticskuccinanan I Dawvnnremef mJ.4 AVP ag.