Aftonbladet – 4 januari 1851, sida 2

I följd af vår nuvarande statsförfattning hafva om ;ftring tusen familjer, till följd af sin börd, lagstift I siogsrätt öfver 617,000 hushåll. Detta har aldri egt rum annorstädes, och försöket af Ludvig XY att ställa denna medeltidsinrättning i verket, kostad Ibonom hans krona och lif. Det är endast svenskarne lalltid laglydiga, som fördragit det tålmodigt, oaktad I de, i förbund med sina ädlaste konungar, någon gån I skakat på sina bojor; och de hafva vid mer än et -Juillfålle visat, att de emottaga heldre enväldet ä .ladelsväldet. På samma sätt bafva äfven danskarn med tålamod i tvenne sekler fördragit enväldet, eme dan deras konungar icke följt någon annan princi lin att befordra förtjensten, och adeln småningom så sig derigenom nödsakad att öfvergifva embetsmanna j banan och draga sig tillbaka till sina god: Hur i bögt stå icke också danskarne öfver oss i allt, hva som tillhör civilisationen. Pi samma sätt skall man finna, att i den mån :om adeln herrskat i något land, t. ex. i Österrike bar civilisationen blifvit tillbakaträngd. Orsaken ä klar cch kan ej ligga i något annat än embetena desättande med afseende på börd och icke på dug lighet och förtjenst. Det säges väl, att de tusen familjer, som utgör svenska adeln, och af hvilka några hundra lära var obefintliga, icke ega mer än en fjardedel af lagstift aicgen, och att derigenom de tre ofrälse stånde kunna Beutralisera deras makt. Men det är lät att inse, att detta endast är ett factum på pspperet Vi hafva redan sett, att presteståndet, förblindadt afseende på den ädla bestämmelse det kunnat intag i svenska samhället, har blifvit öfverteladt att tro att dess plats endast är att försvara sina rättigheter och således helt och hållet slutit sig till adelns, hvar. igenom dessa bida stånd förenade kunna förhindrs framgången af hvilken fråga som helst; och då adeln utgör, icke såsom då andra stånden, nya personligheter för hvarje riksdog, utan samma personligheter ander en hel generation, och samma familjer under hela tidehvarf, och, såsom man vet, tillika eger öfverväldet i administrationen, måste den nödvändigt beherrska de öfriga stånden, hvilka dessutom, i stället för att förena sig till gemensamt motstånd, ofte splittra sig och derigenom betyda alldetes ingeating Dertill kommer, att det finnes något i Sverige, som kallas riksdagstaktik, eler konsten att under skydde af någon grundlagsparagraf bestämma den formell; behandliogen på eit sådant sätt, att adeln får fran avad den behagar, och i värsta fallet, under med vetandet af sin makt, trampar grundlagen under sine fötter, hvaraf vid denna riksdag det mest förhatlige prof blifvit lemnadt, just i en sak, som angick adelns egna rättigheter. Till edelns öfvervigt vid riksdågarne bidrager dessutom, att ordföranderne i utskotten, der målen beredas, alltid äro adelsmän, hvilka sålunda kunna efter adelns intresse leda alla ärender. Det är äfven de, som ega att aflägga den betydelsefulla och i mänga fall afgörande sg. k. förseglade voteringssedeln. Således har adeln visst icke blott fjerdedelen uti hvarje frågas afgörande vid våra riksdagar; utan den afgör ensamt, och huru den behagar, alla ce frågor, hvaruti den särskildt är intresserad. Ofrälse stånden hafva vid svenska riksdagen i sjelfva verket icke någoa annan funktion; än alt gifva kraft al lag och utseende af svenska folkets beslut åt hvad svenska adeln besluter. Konuogamskten blir härigenom, så snart denficke helt och hället ställer sig på rolkets sida, beroende af svenska adeln, som efter sitt behag försr det konungsliga betsltet,, Detta beroende uppstår äfven på ett annat sätt. Adeln har det prerogativet, att ensamt omgifsa icke blött konungens höga person, utan semtlige medlemmearne af hans familj. Hrarje sak, som skall afgöras i samhället, kan framställas under tvenne former, den yttre, dan som kan uppställas på pappa ret, och som det tillhör de ansvarige embetsverten att utreda, och den inre, som beror af den åsigt, man, oberoecd3: af den yttre formen, kan uppfatta af hvarje sak. Förhållandet med afgörandet ef hvarje regeringsärende är, att det vanligtvis afgöres efter den åsigt, som fattas om frågan, så framt den kan uppställas så, att den ej strider mot dan yttre formen. Denna åsigt erhålles på annan våg än den officiela, nemligen genom de impressioner, scm den afgörands makten emotteger från annat håll än de skriftliga akterne. nDerigenom att Konungen och hela dess familj en dast äro omgifae af adel, är det klart, att i alla de sambhällsförhållanden, hvaruti adelns medlemmar äro intresserade, de hafva ett medel att gifva den färg åt dessa frågor, som de finna för sig efentigast. Man har kallat detta e:t sidofnflytande, som i andra länder visst icke kan undvikas, men som i Sverige är så godt som konstitutionelt. Följderna af det omåitliga inflytande, som adeln zenom dessa båda medel förskaffat sig i Sverige, äro uppenbara för hvar och en, scm öppnar Sveriges statskalender. Nigra hundra adliga famiijer hafvs besatt alla platser af betydenhet i landet. Nästan ati alla grenar af administrationen och militärväsendet äro icke blott cheferne, utan äfven de närmast till cheferne, adelsmän, då d:remot ofrälsemän alltid måste stanna vid de lägre platserne. Alia högre utmirkelser, alla högre ordenrgrader lemnes endast åt adelsmän. Officerscorpsen, vid de tre regementer som utgöra Konungens garde, är med högst få undanteg adelsmän. Hela diplomåtiska corpsen och kabinettet utgöras endsst af adelsmän. Framträder någon gång en orälse med så stora förtjenster, att mean icke kan undvika att b-fordra honom, så göres han först till adelsman, liksom men villa visa, att det icke kan finnas någon ofrälseman rm ed förtjenster. Om byråkratien är förhatlig i alla länder, så måste den vara det så mycket mera i Sverige, der chefern alltid äro adelsmän cch således framdraga öfver allt endast personer af sin kast. Då vi framställt alla dessa förhållanden, så böra vi tillika erinra derom, att några modifikatior.er bäritinnan bafva blifvit gjorda eller påbörjade utaf Koiung Oscar. Befordringsväsendet ber blifvit något nindre beroende ef adelns inflytande. . Statsrådet itgöres till en tredjedel af ofrälse, och sedan klessiikationen af frälse och ofrälse i högsta domstolen ipphbört, hafva sju platser der kommit att innebafvas af ofrälse och endast fem af adelige. Under ans regering bar icke mer än en enda person blifvit ipphöjd i adligt stånd. På hans proposition blef! es ERNER