Aftonbladet – 4 januari 1851, sida 2

utseende tillräckligt vittnade om hans oskyldiga menin; Jag torde nog sjelf hädanefter kunna se mig till godo svarade mamselln värdigt och nedlåtande, xoch med pastorn tillåtelse vill jag nu taga en öfversigt af huset. Men ju denna upptäcktsresa bade han dock icke mod att sjelf led saga henne; rättersan som under ledigbeten förestått dei inre styrelsen framtog nycklarne, att i hans stille göra det och mamsell Bolla tycktes icke illa upptega att så skedde Ett högst remarkabelt fruntimmer, sade Vecordiu oupphörligt för sig sj-lf sedan bon var gången, högst re markabeit! Jag undrar storligen ... hm... allt för myc ket... hml...n; ren hvaruti bans undran bestod, fick mai dock icke veta. Känske gällde det huru bon skulle finn. sig belåten i eller med bars ringa bu; åminstone ut tryckte hins anrigte en stark fruktan när bon återkom och han med ett långt i halsduken utdraget: Nåååb min vä-ä-ärdaste mamsell! bu uru... ånyo motteg henne Troligen var just bans synbara förlågenhet ett beve kande skäl för mamsell Bollas ädla hjerta att visa mild het cch öfverseende. Hon förklarade uppmuntrande, at hon sett både sämre och bättren, att hon känie Fersonel hvilka icke egt en tråd på kroppen eiler en stol att sitta på som ej hört kreditorer till, innan somliga fått ställt till rätta, och att hon långt heldra hörjade med början i ett hus än med slutets, churu sådant äfven fick lof att gå, hv. rpå hon till och med kunde anföra flere exempel, men när då pastorn trodde sig böra framkomma med er skyldig artighet och säga alt han förstod hvarpå hon syf tade, samt att han med stor uppbyggelse hört talas om alla de underverk hon ut!rättat, då anlade hon i ögonblie ket den strängaste min, och frågade om det ej var möj: ligt att tala, utan alt pika på sig sjelln, och försäkrade att hon för sin del ej kunde tåla menniskor som Be römde sig af det lilla de gjordes. Hon viile hvarken skryta öfver sina goda gerningar, elle. begära annat loford in det som stod skrifvet i hennes sinra samveten. Hade bon någonsin varit svag för smicker och tacksamhet skulle bon icke nu befinna sig på Gulåkre, men dyhkt plägade hon aldrig vidröra, och begärde blot att blifva bedömd icke efter sitt framfarna, utan efter sitt framtida lif, hvilket bon ansåg för sin enda belöning.n Den stackars Vecordius framstammeade i bögsta förvirring några osammanbängande ord, och begrep mindre än örut hur han skulle taga sin nya bekaniskep, hvilken öraievis tedde tig blid som ett sunnanväder och bister som n nordanvind.