Aftonbladet – 3 januari 1851, sida 3

På sjelfva midsommarsdagen skulle han göra sitt in sräde, och Märtha gick för första gången i kyrkan efte sin mens död. Redin detta gjord: hennes sinne bög idli gare stämdt och hennes rörelse ökadas af det bjertlig mottagande hon läste i allas blicsar och hvarom sjeltv templet bar vittne, som icke prus:kade i sin den dage venliga blomsterskrud, utan endast fått några enkla iof prydnader kring altare och predikstol. Singen, som ljöd då Måirtha inträdde, hade tysinat un dar hennes fromma bön, men nu höjde sig i stället ei djup, klangfull stämma med ett uttryck, hvars make ho trodde sig aldrig hafva hört. Hon sig upp för att öfver tyga sig om den verkligen tillhörde samme person, son hon redan känt nära en vecka, utan att ana det han egd: en siden förmåga att med blotta ljudet af sin röst grip; och fängsla. Hennes förvåning skulle ökas. Var dett mannen sor förefallit herne så kall och orörlig? Hvar ifrån toz han nu dessa varma, inspirerade blickar, dett: bfliza, härförande föredrag, fn väckande och bestraffande än förlåtande och uppmutrtrande, än tröstande och belö nande? Allvar och mildhet, blixt och solsken vexlade snabbt som tanker, på hens höga panna, och hvem måst ej känna sig träffad af någon sanning, upplyst af nå3or stråle, utgången från dessa klara ceh ljungande ord, vitt nande lixa om Gudsoch merniskokännedom? Hvar och en lyssnade med en ifver och uppmärksam het, som hade man knappt vågat andss, och mör talare: till slu!s utsade sitt am:n, såg det ut som alla läppar ve lat bedja hozom fortfara. Huiu mången kyrkans tjenrr: skule ej slippa att klaga öfver tilltagand: köld och lik giltighet för det gudomliga ordet, om han sjelf visste fram bära och göra det fruktgifvande i anda och sanning!.. Men hvilka verkningar, hvilken välsignelse har men vä att vänta af en lära, som lamt oc vårdslöst beha: dlas a