Aftonbladet – 3 januari 1851, sida 2

den, mot hvilken Sveriges riddarhus och prelater, med all den förtret de visserligen kunna åstadkomma, i alla fall äro pygmåer. Låtom oss väl observera och icke glömma, att det icke finnes en enda af engeismännens nyssnämnda friheter och reformer, som icke kostat en långvarig kamp emot det häftigaste och envisaste motstånd, understödt af alla yttre bjalpmedel, och att icke en -nda sådan vunnits utan många föregående nederlag. Det finne: likaså uti vår egen sednare historia ej en enda uppenbarelse af godtycke, våld, maktmissbruk, intriger eller korruptioa, vare sig i försök att förfölja misshagliga personer och qväsa tryckfriheten, i olagliga maktinkräktningar eller i böjelser för kamarillaoch allenastyrande eller i motarbetandet af det verkligt representativa samhällsskickets införande, som ej haft sin motsvarighet i långt vidsträcktare skala i England, och likväl blifvit besegrade. Hatet och förtalet, b2gagnade såsom vapen emot försvarerne af fol—— — —— kets rättigheter, hafva under de förflutna tiderna icke heller der varit mindre än härstädes, ehuru det visserligen på de sednare åren gifvit rum för mera fördragsamhet och ömsesidig aktning för motsatta meningar än man ännu stundom finner hos oss, der det politiska tifvet bland folket kan sägas vara i sin barndom och eger mindre understöd i representationen, som här vida mera säilan sammanträder. Betraktar man vidare sjelfva naturen af den strid eller de bemödanden som erfordrar för att förskaffa framgång åt ideeerna och rättstillståndet samt för att undanrödja missförhållanden, som de maktegande och privilegierade hafva ett enskildt intresse att förfäkta, så ärj det klar: att ett sådant intresse icke kan vinnas annat än småningom och efter många nederlag, i den mån de sanna iderna binna genomtränga det allmänna tänkesättet och blifva så starka att motståndet miste vika. Hufvudsaken blir derföre alltid, att uppfatta denna sakernas naturliga ståndfrunkt och icke fälla modet för det man icke genast uppnår sin önskan. Hvarje framsteg i opinionen, hvarje tillbetraktas såsom en mindre seger, som skall leda till den slutliga. Så har det tillgått med reformerna i England. Det fianes der ingen af de stora frågorna, hvarken i afseende på politiska förändringar, personlig fribet eller hanökning i röstantalet vid ett beslut, måste tvertom l delsfrihet, för hvilkea icke det liberala partiet måst kämpa i femtio år och mera, och oupphörligt legat under innan det segrade. Detta har visserligen varit långsamt att vänta på, men likväl gått långt snabbar2 än kristendomens utbredande. Å ena7sidan äro femtio iår en droppa i tidens haf, en obetydlighet när det gäller en hel efterverld, och å den andra år det solklart, att om det liberala partiet i England, i stället att genast stiga upp igen och börja å nyo efter hvarje nederlag, hade inskränkt sig till att sucka och pusta och tröstlöst lägga armarna i kors, så hade hvarken dess eller de öfriga folkens sak nu stått på den punkt der den befinner sig. Vi anse den nu åberopade erfarenheten från ett annat land vara lämplig att ihågkomma, emedan ingenting hindrar att draga nytta af lärdomen, och emedan ihärdighet i vilja och föresats i alla fall är en egenskap, som måste böja ett folks värde både i dess egna och andras ögon; men med tillämpning af det förut sagda på representationsfrågan härstädes, är det ingalunda vår mening eller tanka, att det skulle behöfvas ännu femtio år, eller ens tjugo, eller ens tio, innan svenska folkets önskan i Idetta fall biifver uppfylld, om det n:mligen Ibloit sjelf vill. j Det förnämsta hindret, säga de misströstande, ar att man skall hafva föga hopp om biträde från regeringens sida för någon vidare reform, serdeles, menar man, sedan thronföljaren icke gör någon hemlighet af, till dem han träffar, att han är och ämnar förblifva konservatif, och sedan han till och med på förhand hade uttalat sin öoskan, att regeringens förslag måtte voteras lomkull. Vi underskatta ingalunda den ökade lföljarens vilja kan och bör ännu icke betraki Itas såsom den bestämmande i detta afseende; loch innan den kommer att blifva det, kan myc läfven i hans öfvertygelse. Det är således bäst, latt i det förevarande fallet tills vidare hålla sig endast till Konungen. Det må då gerna I medgifvas, att företeelserna i afseende på det -lsednest hvilande representationsförslaget icke ,Ivoro egnade att ingifva den tron, att detsamtIma af konungen och dess regering omfattades ,Imed någon energisk vilja. Men å andra sidan kan det också vara möjligt, att sjelfva de omständigheter, som gjorde att förslaget icke var i ordets egentliga mening populärt hos nationen i allmänhet, hade föranledt Hans Maj:t till iakttagande af den passiva ståndpunkt, hvarpå han visade sig vid riksdagens början. Huru stark var också den moraliska kraft eller impuls, som vid detta tillfälle uppenbarade sig från folkets sida? Reformvännerna sjelfva voro splittrade i två olika opinionsfraktioner. Det a lär här ej fråga om anledningen till denna a splittring; nog af, den var ett faktum, hvaraf -Iredan på förband kunde slutas till reformens -misslyckande. Ostridigt är väl också, att så a länge en sådan splittring å den sidan äger rum, a Iså länge kommer visserligen ingen representa,Itionsreform till stånd. Det kan vara ganska -Iförklarligt, om Konungen i en så vigtig sak Rn mus ma SO Av ome ME OR OR AV dna vän, att uppfylla det kall honlkommer er DuaAstanr Åmoeana Iläugtasnsnalha Aa: svårighet som häraf kan uppstå; men thron4 ! ket föregå, som möjligen verkar en förändring