Aftonbladet – 3 januari 1851, sida 2

ig sjelf och sin aflidna vän, att uppfylla det kall hon tagit sig, så samvetsgrannt som möjligt. Prosten Ansgajus var en from och genomhederlig man, utan ålderdonens vanliga kink och egenheter, och Märtha förstod i in sida så fullkomligt väl uppfatta sin ställning, att hon kördade allas både bifall och aktning. Värdigare maka tåtligare husfru, gemenare, prostinna hade ingen set ych hon åberopades öfverallt som ett exempel. Man oct vinna, hög och låg, rik och fattig, hvar och en, med et ord, visste hon på något sätt förbinda, och det gick slut igen ett allmänt tal bland folket: att prostinnan vor nästan ännu omistligare än prostenn. Gubben hade emellertid till sjuttiosju års ålder fåt verkställa sina ambulatoriska framoch återflyttningai från salskammaren till nattstugans, derifrån till salen och när äfven denna nåddes af syndafloden, uppi ett slags afplankning på vinden, som han benämnde pkajutan, med ett enda fönster, som hade flere rutor i bredd än höjd väggfasta skåp och soffor, samt en liten kz:byss, af hvil ket allt åsynen visserligen gjorde honom mycken fröj på gamla dar,, men dock mera behagade honom som prakt in boningsrum, enär det i sistnämnde egenskap föll cij något trångt. I sängkammaren, som onekligen var buset bästa och varmaste tillflyktsort, kunde han aldrig beqväm: sig att inflytta med skrifbord och pipor, emedan grann skapet med köket och de surrande spinnrockarna besvä rade honom. Lägger man nu till de nyss uppräknade lögenhetern: ett särskildt i drängstugubyggnaden inredt rum för ad junkten, har man hela gårdens inre beskrifvet. Den er bjöd, som läsaren finner, icke särdeles många beqvämlighe ter och behag, men ändock lär en sådan anda af ordning och fridsamhet hvilat öfver alltsammans, att denna ersatt hvad som eljest brast, och det rådde tillika en så äkt gammaldags gästfrihet inom dessa åldrade, mossiga knu tar, att allt tycktes stå i förhållande till hvartannat. Sjelfv de hundraåriga skåpen och kistorna, som förvarade huset reela skatter, sågo så vänligt skinande och putsade ut, son bade äfven de velat säga; välkommen! Det är med men niskors hem som med dem sjelfva. Afven de fulaste kunn hafva något som drager andra till sig, något som åstad