Aftonbladet – 27 december 1850, sida 2

jag ej tryckt ditt hufvud till mitt bröst och tysinat på dina läppars Jjufva andedrag; buru kan du bli ond om jag en gång hvilar vid min bustrus bjerta, du nyckfulla, älskade barr! Fredrik. ville omfamna mig, men jag tilät det ej. Jag-må väl vara oförnuftig, kära Fredr.klp svarade jag. Men jag vill siga dig öppet, att vårt bela lefaadssätt börjar roisshags mig au supröme degreå. Vi komma helt heqvämt in uti äktenskapets allurer, och det är en horreur. Man skulle kunna tro att du egde positiva rättigheter till mig... pDiozena! utropade Fredrik, och har jag ej det? Och hvarigenom? Du talar i feberyrsel, Diogenal, sade Fredrik och fattade min band. Hvarigenom? Är du ej min maka? Har du ej kärleksfullt, bar du ej med ord, som bloit en lågande känsla kan ingifva, skänkt dig åt mig? Har du ej varit mm i nära två år, min helt och bållet, så att jag ej mera fordrade kyrkans band, emedan jag kände det vara öfverflödigt? Jag älskar dig, jag tillhör dig med kropp och själ, med den trognaste tillgifvenhet, och du kan fråga hvad som gifver mig rättigheter till dig; du, den älskonde qvinnan, kan fråga det? pFredrik! sade jag, och för första gången tände jag en dödlig smärta vid dessa ord, ty jag visste att jag skulle trycka en förgiftad stilet i hans bjerta. ,Fredrik! jag vill ej bedroga dig, jag älskar dig ej meral Han bieknade, trädde ett steg tillbaka och stannade der liksom förstenad. Kan mean då upphöra att äl.ka? sade ban, likasom man uti en herisk dröm frågar efter dat omöjliga. Kan man då upphöra att älska hvad man älskat så som jag älskat dig? vÅcko, utropade jag, jag tror, jag har sldrig älskat dig. Förlåt mig, min Fredrik! -Du vet lju, jag kan icke älska. Du känner bjertat, det