Aftonbladet – 24 december 1850, sida 2

jag arbetade ännu ifrigt, då skymningen inbröt och Fredrik bortlade sectionsknifven. Låtom oss upphöra, fru grefvinnal, sade han; det blir för mörkt.n O, mörkret är allting! sade jag vårdslöst. Allting? frågade Fredrik. Afven ert solklara väsende? xO ycklige, måste ni erinra mig derom?s Jag hade afkastat de små öfverärmarne af mörkt taft, som jag bar under arbetet, och inträdt i min boudoir. Rosalinda presenterade mig en lavoir af Sevresporcellain, räckte den sedermera åt Fredrik, hvarefter hon göt välluktande essencer öfver våra händer, parfumerade rummet och aflägsnade sig. Jag kastade mig i en fauteuil bredvid kaminen, gaf Fredrik ett tecken att äfven taga plats, korsade mina fötter på taburetten framför elden, hvars sken belyste mig, och betraktade i half distraction den stiliatigande Fredrik, som med spänd uppmärksamhet följde alla mina rörelser. Fru grefvinnal sade han sluiligen; vet ni väl, att ni gör mig otrogen min vetenskap? Jag kan ej mera å!ervända till den. Huru så ?) Ack, jag kände det i går, fru grefvinna! Jag kan ej mera dissekera. Jag ser endast er, jag kan ej mer stöta spetsen af min lancett i iris af en pupill, utan att ert himmelska öga föresväfvar mig. Min hand darrar, mina tankar förvirras, ert namn sväfvar på mina läppar, jag blir tankfull, mina elever känna ej mera igen mig., Då skall ni åtminstone hafva nyhetens behag för dem. Ni skämtars, sade Fredriks, och likväl talar jag allvarsimt om en helig, allvarsam känsla. Vill ni visa mig den godheten att höra mig? Med sannt intresse för allt hvad som rörer er, bästa Fredrit l