Aftonbladet – 21 december 1850, sida 5

Jotacksamt; att den som använder det, trampar bistoriens vittnesbörd under fötterna. Har Iman glömt hvad denna allmoge uträttade, när Iden kallades till vapen af en Engelbreckt, en I Wasa, en Stenbock? Jo, den räddade fädernesTlandet från påtaglig undergång; och sedan detta I var gjordt, återvände den stilla och fredligt till sina torftiga hem; till de aldrig hvilande beIkymren för det dagliga uppehället. Har man Ialömt de försakelser och lidanden, som den T:åligt underkastade sig under Carl XII:s Ikrig, under 1808 års landtvärnsutskrifoingar? Aldrig har en svensk konung, som med kärtek och oskrymtadt förtroende förlitat sig på 1 Gud och Sveriges allmoge, blifvit sviken i sina -Ibemödanden för fäderneslandets bästa. I Många äro de af allmogen, som hafva låtit I genomborra sig af kulor för sin konung; men ännu bar ingen Svensk bonde riktat kulan mot Jsin konung. Mången usling har äskat ryska -Irubelklangen högre än Sveriges ära och sjelfsändighet, men denne har ieke tillhört allmogens leder. Måtte derföre all fruktan för allIesogens, folkets, massans vapenkunnighet spårlöst försvinna och Rikets Ständer, medan de su äro församlade, anslå de medel som till uppmuntran för allmänna skjutföreningar al mig äro föreslagne, samt, när de derefter återvända till sina hemorter, hvar och en med oIspardt nit bidraga till desammas inrättande. Ännu en vigtig del af härens angelägenheter har jag ansett mig icke böra förbigå, nemIligen Pensioneringen. Hvad härvid först och främst befälets pensionering angår, så måste till en början sättet huru den besörjes, eller genom individerna sjlfva medelst afdrag åderas knappa löner, högeligen ogillas. För min del kan jag nemligen icke annat än anse det för statens oeftergifliga pligt att bereda ett, åtminstone nödtorftigt uppehälle åt dem, som, så länge helsa och krafter det medgifva, egaat det allmänna sin tjenst; så mycket heldre som detta sker för den mera stillasittande delen af statens embetsmän, de civile. Till beloppet äro pensionerne äfven otillräcklige för de mest oundgänglige lefaadsbehofven; ett förhållande, hvartill i sin mån betydligt bidrager den mängd af öfverflödiga högre befälsplatser som finnas, och hvilka taga i anspråk större delen af de tillskapade tillgångarne. Som icke dessmindre en prononcerad förkärlek ännu synes vara rådande inom befälet, för bibehållandet af armeens pensioaskassa och dermed gemenskap egande pensioneringssätt, har jag ansett mig endast böra anmärka hvad ofvan ägt rum, samt i öfrigt lemna allt som rörer befälets pensionering ovidrördt. Deremot har jag ansett det vara fullkomligt i sin ordniag att staten, sedan ackorderna inom armän blifvit afskaffade och förbjudne, måtte öfvertaga betalningen af det lån (ackordsamorteringslånet) som till gäldandet af ea bädangången generations anspråk blifvit upptaget, och soma hvilar tungt på de nu tjenande. Vidkommande åter manskapets pensionering, så bestrides densamma visserligen af kronan, medelst krigsmanshuskassan; men kan, med hänseende till beloppen hvarmed den utgår, snarare liknas vid en almoseinrättning än vid en pensionsanstalt. Hvilken bedröflig framtid har icke knekten i perspektiv? Nu bestämmer likväl svenska tjenstebjonsstadgan såsom skyldighet för husbonde, att draga försorg att ett berömvärdt tjenstebjon till sin död har en skälig utkomst,. Skulle icke häraf tyckas ait hvad den enskilde husbonden åligger mot sina tjenare det borde äfven tillkomma staten emot sina? För min del anser jag svaret icke kunna blifva 2nnat än jakande. Men huru tillgår det väl i verkligketen? Jo, när soldaten orkeslös och utsläpad lemmar tjensten, erhåller han i lvanligaste fall 8 rdr årlig pension; säger åtta riksdaler eller cirka 1 sk. om dagen; således ej allenast mindre än som åtgår ull vanlig fångkost, utan äfven mindre än som bestås ett barackbjon. Ar deita rättvist? är detta virdigt sambället? I följd dels af en bättre aflöning under tjensteiiden, dels af inginget kontrakt med rotebållaren, dels af fatugsted.sn, är den indelte soldatens belägenhet ej så ömkansvärd, som pensionsbeloppet ger anledning förmoda, men så fisner man ofta en och samma rote belastad med underhållet för både tjenstgörande och afskedad soldat. Hvad åter den värfvade soldaten angår, kan väl ingenting bedröfligare finnas, än det ö!e han emotgår, då han, vid en framskriden ålder, afskedad från kasernen eller sjukhuset, bortbyter vapnet emot tiggarstafven. Dessa gråkappor, bvilka man så ofta ser på hufvudstadens gator, åskidliglgöra dock bättre än jag förmår, hvilken hemsk framtid förestår den värfvade knekten. Oaktadt dessa beklsagansvärda förhållanden är det åtminstone för mig obekant, att några anslag till deras afbjelpande blifvit äskade. I siöllet finner man krigsmanshuskassan, i strid med gällande örfaltningar, blifva använd till anrat än sitt