Aftonbladet – 21 december 1850, sida 5

ken lorden fortsatte sin bäftiga vandringi rursmet. Jag vågade icke tala, jag beherrskades af den miraculösa känsla, som tvingar fågeln att flyga i anakondans öppna gap. Efter en stunds förlopp tog lorden plats bredvid mig, så luget som om ipgen emotion någonsin hade upprört hans själ. Han tog min hand och sade w:ed sin vanliga glaciala köld: Hör mig, Diogena! hvad jag söger dig är allvar. Din skönhet skingrar alla dimmor, alla moln, som lägrat sig öfver mitt lif. Jsg tror mig älska dig, jag tror att din kärlek lönede mödan att ega. Jeg vill deriöre ega dig. Förstår du mig ej, Diogena? Vill du vara min i lifvet, eHer skola vi dö tillsammans, redan i dag, redan denna stund?a Jag trodde mig skåda en ny verld öppnad för miza ögon. Detta var dock en man, sådan jag sökt bonom; en man, som sf lifvet ej fordrade snnat än kärlek. Jag frågade mitt hjerta, hvad det kände för honom. Det log såsom vanligt. Men ban occuperade min fantasi; jag kände att jag kunds blifva hans, med samma horribla indifferens, hvarmed jag blifvit grefvens maka; men detta var ej hvad han fordrade, ej hvad jag eftersträfvade. Jag vår utom mig öfver mitt bjertas köld, jag ville älska honom, denna natur, långt upphöjd öfver det vanligas gränser — hvarföre kunde jag ej älska honom? hvarföre kände jag ingen iopuls att lefva för honom, att återgifva honcm tron på sällbeten, utan afseende på om jag sjelj skulle erfara någon eller j. Jeg kände mig innerligen deprimerad, jag föriviflade om mig sjelf, om lifvet. Jag kände, att det aldrig kunde blifva annorlunda, att lifvet skulle blifva mig en ständigt tyngre börda; och likväl kände jag den spprehension för döden, som bor hos oss allt lefvande. Jag var mig sjelf en gåta. Men den inre sanningen hos min natur segrade äf. ven denna gång. Jag tillstod för lorden, att han vunnit min beundran, men ej min kärlek, Han fästade en fruktansvärd blick på mig, Och hvartill denna ovärdiga lek i denna stund Diogena ?s frågade han. ,Hvartill detta brott, att återkalla lifvet i ett hjerta, som upphört alt vibrera ?,