Aftonbladet – 21 december 1850, sida 5

ait för hvarandra fylla den tröstlösa tomhet vi kände; ban fängslade åtminstone mitt intresse, han gaf mina tankar en riktning, han väckte min fasa. Jag satte mig bredvid hkonom, och sade i det jag försökte le: Ni väntar er svårligen mitt samtycke till edra resplaner, mylerd! Jeg är grefve Bonaventuras gemål.s Just det!a är det pikanta, Jag wille veta hvilket parti han skulle ta, om hans vän en leverade hans hustru; tyskarne äro så troublesome i sådana saker. ;Och om jag likväl bestämdt förklarede att jag ej ville resa?, Så skulle jag ej vidare tala derom Och ni påstår att ni älskar mig? Ja, Diogena! Jag älskar dig! — Ahl utrop:de hen plötskgt, cch en eld, som jag a!d-ig förr märkt hos horom, uppflarmmade öfver hela hans väsende, Ah, Diogen! Låt gristan slumra under den aska, com lagt sig öfver mitt bjerta.n Han steg upp, alla hins röre!ser voro fulla ef nerv och energi. Han gick med bhäftighet af och an irummet. Plötsligt blef ban stående framför mig och sade: Det gafs en tid då jag trodde på hfvet, då jag eftersträfvade kärlek och väntade trohet, emedan jag sjelf var tro gen. Då egde jag en brud, så ren, så öm som den första qvinna, som: utgick från skaparens band. Hon var mina förlofvade och flydde raed min breder, hvilken jag älskat med alla mitt bjertas fibrer. Jag gaf dem ett rendez-vous på ön Chios. Min broder — — men hvartill detta? afbröt han sig sjelf och började åter sin vandring med stora steg. Ett dystert moln hade lägrat sig öfver hans psnna, det låg nå got demomskt i hans väsende, jag förmådde ej vända mina blickar ifrån honom. Bäfvande af ångest frågade jag sakta: ,och hvar är er broder ? Han dog på Chios,, svarade han kallt och tnplöst. Och flekan?, Ofverlefde honom ej länge! En dyster tystnad följde härpå, under hvil