Aftonbladet – 20 december 1850, sida 1

drag teckvadt nej! Doktor Björkman förklarade sig tkola rösta nej och afgaf till pro:ökollet ett anförande i ämnet. Prosten Söde:berg uppläste ett anförande emot förslaget — utan att låta störa sig deraf, att könversationen emeilertid var i full gång rundt omkring honom. Prosten Arrhenius hade också ett anföranda, men s jedande till bifall. Med tillkännagifvande af sitt voum var han färdig att afstå från anförandets uppäsning; men dsktor Sandberg yrkade derpå, hr erkebiskopen syntes resgnerad, och ståndet efter sin lilla distraktion åter uppmärksamt. Prosten Melen yitrade i sin tur äfven några varma ord för förslagets antagande, ech begagnade tillfället att replikera prosten Qvidiog för dennes potillbörliga föreläsning, i föregående plenum om dep parlamentariska tuktens fordringar. (Prosten Qviding bade nemligen, på sätt förut är omförmäldt, apoströferat tölsten för det denne, vid frågan om uppskot med reformsakenrs afgörande, åberopat konungens önskan om en sorgfälig pröfning, hvara prosten Qviding, såsom en mäkta själfständig representant, :en der icke frågar efter konungens tänkesätt, blifvit stött för hufvudet.) Prosten Almqvist: Vi stå vid sista timmen at det sjunkande nittonde halfseklet, ett mörkt och bodigt vttna till så många misslyckade försök att fterställa friden i samhällsverlden och införa det rättstillstånd, soza grundar sig på allas så väl likhet som lydaad för lagen både genom det lika skydd, li han alla förlänar och det tillväde han öppnar till samhällets förmåner, uten inskränkning af undan tagslagar och företrädesrättigheter. Uzan att förneka Gud: regering. öfver verlden är det väl icke möjligt att endast ss ett hemskt ödes vilda spel i dessa stora verldshändelser och ormhvälfningar, son fylla verlden med häpnad och tusentals ofer. De måste ega djupare anledningar än dem dem ytlige betraktsren vill fiona i låga beräkningar; sgeanyttiga bevekelsegrunder och en svindlande frihefsyras lösstäppta lidelser, om än mean måste beklaga att dessa räckt villiga härder åt mörka våldsbrågder och derigenom skadat mensklighetens sak. Da bevisa att någonting fattas, att något felsktigt förefianes i de två stora inrättningar, som åtagit sig menniskosligtets uppfostran, jsg menar staten och tyrkan. De bafva icke upp ylt sitt ändamål, åtminstona i det afseendst, av. de icke i trogen sam verkan förenat sina bemödanden att ibland menviskorna grundlägga sanningens och kärlekens väld: på jordeh. Stater, i stället att vera skyddisnstak för det rättes och godas framgång, har nedsjuski: till ett endast för materiella syften på vinst och för lust inrättadt bolag emellan i olika stånd, klasser och vilkor fördelade intressen, som tvista och strida för hvar sina fördelar, under det att kyrkan antin en icka förmår att göra sina grundsatser gällande eller ock slumrar i en död bokstafstro uader allmän otro. Om förhållandet är sådant och det torde svårligen kunna förnekas, bör ingen undra att menskligheten. iik en febersjuk, vill ändra liga. Denna ändring tan visst medföra fåror cch för patienten bli vådlig. Det her Frankrikes exempel företrädesvis vist. Orsaken härtill ligger upperbart, icke i förändringen, men deruti, att i samhällskroppen finnes mic kten sjuklighet, mycket morsliskt förderf, som vid trisen åstadkommer förvirring och anställer förödelse. Derföre, under besinning deref, att vi lefva i enl brytningsperiod, som utgör förberedelsen till en annan sakernas ordning, borde vi, som erbållit dat ans arsfulla uppdrag att deltaga iomrforgen för staens allmänna angeligenbeter, vara betänkte på så dana anstalter, som lätta öfrvergången till dat nya skifte tidens tecken bebådga för mensklighetens utveckling. Häårti!l hörer. utan tvifvel för vårt land en tidsanlig, så länge önskad reorin i dess representative förfettving. Saden flera och mångåriga bemödanden 3 folkets sida fruktlöst afjupit att fstadkömma densamma, fattar Sveriges konung och dess regering de: vögsinnede och välbatänkta beslut att framlägga förslag till svenska nationalrepresensationens ombildning, ör att förekomma söndring inom landet cch tillvägsbrisga d n eadrägt. som emot yttre flendsar och inre oro ensamt kan gifva staten styrka till lugn utveck ting och förkofrap. ! Detta föfslög ugör Du i afgörandets stund före-s mål för de, hvarandra mest motsatta omdömen — — cch ska!l falla egentligen till följd af förändrad: -idsomstärdigheter sedan det först afgafs. Man ber sedan den tiden sett huru friheten fallit på sina egna äfserdrifter och förvillelser och just derigenom biilvit besegrad, vill derföre alls icke mera böra talas om någon utvdsad ssmhällsfribet, till. hvars medgifvande man för ett par år sedan såg sig nödgad gesom häcdelssrnas tvinganda. makt; uten: teger sin uilfykt til hvarjebanda invändningar, dem man uppsökes i förslagets förmenta eller verkliga brister: — Tel. upptog nu yrkandet om nationslförsamlingens omgestaltarde på fosterländsk, och historisk grund,. nvartiil skulle fordras ätt samhället representerades af stånd, yrken och klasser. Tal. framhöll det rörauftsvidriga i denna fornegyptiska tanke, och erinråde derom, att en på klasser eller stånd grundad representation alltid vore blottställd för de olika klassernågs. afundsomma täflan ech ståndsfördelnivgers tvister, utan att nämna de stora svitigheter, som skulle uppstå vid beståmmsndet af de olika klarsernas andel i representationen. Då dessutom. klasserns aldrig kunde hållas rena, utan: uppginge i hvsrsandra, visade de sin olämplighet aut representera stoien, hvars intresse är det allmänna bästa, som säkrast främjas utan afseende på det ena eller andra xlassintresset, Vidare försvarade tslaren förslaget met den påstådda oligenheten af valrättens insktärkning. Desns census bibehåller sama grund, efter. hvilken Bon dastindet hittils vårit representersdt och utöfva medborgerliga rättigheter, och igenkännes såsom gammaldags svensk i sockenstämman sedaa urminnes ti : der tillämpad; borde derföre innebära ökadt sköl för förslagets -antaglighet, när man. vill utföra reformer med bibehållande af den historiske konticuiteten. I fråga om principens konseqvenser, framhöll tall. de om dem rådande stridiga föresällvingar — ariato kreti och-röd repulik, embetsmennaaristokrati och demokrsti. Till så slideles motsatta. resuliater hade de oliko meningarna. komrmit, påtegligt bestämda ar partiåsigter och förvilade i sina omdömen af cub-l: jektiva tycken eeh den vanliga förkommen stt uppskatte medborgaren efter det intresse han abteges tillhöra 1 följd af olika sam hällsställnisg, Förslaget hade sålunda den O!yckan, att väckeal Måbärda lågel lika mycken ovilja på båda hållen. häri dess största förtjenst och ej-npog upppskattsde l värde. Det framställer sig såsom ew medelväggförslag. Månne nigot sönat, hvilket som helst, som låge mera åt ena eler andra sidan, kunde ega bättre usigt till framgång? Pet erbjuder sig under en tid al oro och faror, såsom ett försoningsmedel cmellen pariierna och borde i synnerhet ur denna synppuskf väl omfattas .a det stånd, som predikar frid och försobing. Z ; Tal. förestk omöjligheten för rikets stäader, att vågonsin kunna förena sig om något annat försag sedsn detta, som ejde stödet af konungamaktens förOrd, fellit; man, skulle då för sent ångra och inse Jatt ju längre det dröjer desto omöjligare biir reförs -I men att genomföra på fredlig väg. Må de besinna dat — yttradechan — alla de till höger och venster, som nu med så gladt mod och lätt sinne öfver deta sfkunna förkastelsedomen! I Man gläder sig åt det verldslugn, som: efterträdt Istormen, utan at besinna, art så linge sådana missförhållanden fiones i s mbället. som böra och måste 1 lafbjelpas, är lugnet aldrig tryggadt, uan stormen vid första tillfälle färdig att utbryta och skall förr el!er gednare komma. utan att det etåär I mancklig Å d orm 3 DI . oo mn Ar OA VR a dn