Aftonbladet – 14 december 1850, sida 2

Se d NS Fö Te pas deremot för uppgiften om förtroendet emellan barnsoch föräldrar, husbönder och tjenare, ds, v. s.obvad Fenskildafamiljers medlemmar tänka :om hvarandra ; emedan dylika tankar sällar framträda: Prdet-offentliga på-afmat.vis, än i allmänna fraser, hvilka ingenting betyda vid bedömandet af konkreta förhållanden. Kännedomen som de sistnämnda stannar vanligen vid förtroliga-meddelanden mellan skål och vägg, vid-kaffebordetoch: thebordet;-och-bevisningskraften af-sådant,; vid fråga om allmänna angelägenheter, måste derföre lemnas i sittvärde, söm icke kan vara stört. Erinringsgsvis ma dock tilläggas, ,. att .husfaderliga. öch, .husmoderliga klagomål öfver barn och tjenstefolk tyckas varit oskiljaktiga från det hittillsvarande familjförhållandet, så långt vårt slägtes till oss kömna urkonder nå; hvarom; för att stanna vid den allmännast tillgängliga, Bibeln bär vitsord på så många ställen, att hvar bibelkunnig utan svårighet torde ibågkomma åtminstone något deribland, utan särskild citation. Nära nog. till sammackategori bör uppgifteh om sedlighetena förr och nu. Åsyftas härvid förhållandet könen emellan, så torde man än en-gång få anbålla hos de gamle bland reaktionspartiet, atti sitt minne återkalla hvad som i deras ungdomstid utgjorde de vanligaste föremålen. för den förnäma och hvad. man. då kallade den bildade societeeni samtal. Må de säga oss om ej gyckel, skämt och mer eiler mindre beslöjade--häntydningar dervid företrädesvis ägnades nyssnämnda förhållande, och detta för: ingen del framställdt i sedlig mening. Den tidens vitterhet stod i fullkomlig samklang: härmed; i fall författarne röjde talang, så kunde de om dylikt yttra hvad de behasade, alltid säkra om beundrare i de bästa sällskapskretsar. Gud nås: det största mästerstycket är, hvart ni går, geniets moral. försäkrade Leopold, under denna förflutna goda tid;: och ingen bestred att han sade sanning. Men månne dylikt äfven är comme il faut i vår tid? Höra sådana samtalsämnen äfven nu till god ton? Kunna skrifter af dylikt innebåll uppläsas i hvad man nu förstår med en bildad sällskapskrets?. Kunna de läggas till gemensamt bruk på sallongssborden? — Reaktionen må svara sjelf. En annan osedlighet är fylleriet. Visserligen produceras nära lika mycket bränvin nu som förr, och härom draga en mängd af de mest reaktionära possessionaterna försorg i största skalan; men så länge detta förtsättes, tycks det föga allvarsamt menadt, af dem åtminstone, med klandret öfver vår tids osedlighet, för så vidt denna består i slöseri med deras vara, dem till vinst och slösarne till förderf. Det är dock den mest obildade folkmängden nu mera, som blir offer för skiljaktigheten emellan detta slags sedlighetscensorers teori och praktik. . Deremot. torde man ej kunna förneka det notoriska factum; att ruset nu mera upphört att vara hvad det vari den för sin sedlighet berömda sföregående tiden.: ett nära nog oafvisligt bihang till alla välordnade festmåltider och andra högtidligheter; att hvad man i vår tid kallar god ton icke medgifver och än mindre förutsätter gäster som halka under bordet eller måste bäras derifrån, och att den soth nu träffats full i en: rännsten knappast kan visa Big mera i en bildad sällskapskrets, hvilket då gick ganska bra för sig. Afven öfver denna del af sedligheten kastar litteraturens förändrade skick en klar belysning. I den. föregående tidens utgjorde supvisor eller såkallade dryckesvisör tre fjerdedelar af Sveriges vittra produkte:; nu böra detta slags vwitterhetsalster till sällsyntheterna, och mer än en författare bar på den sednare tiden vunnit ryktbarhet u!an att hafva ågnat ett enda vittert offer åt Bacchus; en bändelse som förr skulle varit omöjlig. Ins. har härmed skärskådat alla de uppgifter, som i det. Bergenstrålska betänkandet lagts till grund, antagits som axiomer och utgångspunkter, för att bevisa den föregående tidens företräden framför vår och härifrån leda sig till den slutföljden, att man endast genom en nåtergång, som skulle blifva ett moraliskt n(!) framskridande, kan bota samhällets sår poch omintetgöra äfven behofvet af offentliga inrättningar. till unga vanvårdade personers suppfostranoch förbättring.o Vore dessa åsigter hr landshöfding: Bergenstråles enskilda tankar, eller landshöfdingeembetets i Jönköping, så kunde deras inre balt varit af ringa vigt för allmänheten. ;Men — hvad straxt i början af denna granskning anmärktes — de utgöra nära nog hela förrådet af de grunder, hvarifrån den byråkratiska reaktionen i vårt land utgår, vid sina loford åt den förflutna tiden, sitt klander öfver vår tid, och sitt förordande af den återgång, som är reaktionens hufvudsyfte. Att känna dessa grunders rätta halt, när de en annan gång åberopas, kan icke sakna vigt för allmänheten, och derföre har ins. tyckt nödigt att underkasta dem en mera offentlig pröfniog. Det hufvudvilkor, som reaktionen anser för sig oundgängligt, om den åsyftade återgången skall uppnås, har br Bergenstråle med bsrömvärd öppenhet förkunnat: Förgäfves — yttrar han — lärer mean söka att uppnå detta mål, om icke de äldre samhällsmakterna förmå underlägga sig sin nya medtäflare, jag menar tryckpressen.n Detta är ärligt och egentligt taladt. Reaktionen vill icke utrota tryckpressen; den vill underlägga sig den. Pressen skall vara qvar, så, som den är qvar i Ryssland, Österrike, Kyrkostaten, Neapel,j eller åtminsone som i Frankrike nu: den skall gå den centraliserade byråkratiens ärenden, intala folket hvad denna vill hafva att det skall tro, veta och tänka. De grundsatser byråkratien vill göra gällande, skall tryckpressen förkunna såsom ofelbara; de rykten cm förbållanden, samhällsklasser och individer, byråkratien kan finna lämpliga för sina syften, skall tryckpressen sätta i-omlopp. Men tryckpressen bör icke tillåtas afslöja hvad byråkratien vill hafva undandoldt, icke offentligen sammanställa dess uppgifter med de facta, ,