Aftonbladet – 9 december 1850, sida 1

vansinviga. Jag leg och led; den steckar: Bopaventura trodde mig vara lycklig. Man hsade afsänvdt ett ilbud, för att under rätta min förmyndare om detta evenement och erhilla hans samtycke. Detta snlände följande dagen om aftonen. Vår förbindelse var så vål assorterad, stt dea väckte alla våra sphö rigas förtjusnirg. Vårt bröliop skulle firas i medlet af sommaren, och sedan skulle viresa, emeden ett eristokratiskt ökta par omöjligen kan vara stilla på ett siälle. Min svärfar ville under vår frånvaro öfvertega förvaltningen af mica gods. Jeg förbigår de första dagarne efter min förlofning, skildrar ej afskedet från min fistman. En kärsla af epatisk sk het bade intagit mig. Stundom ansåg jag mig böra sckrifva till Bonaveniura, att jag ej älskade honom. Men knappi hade jag fattat penran, så blickade hans guldglänsende öga emot mig från papperet. Dess strålar trängde sig djupt i min själ, jag kände bans flammande andedrägt röra min penna, bans armar erasluta mig, och hans stämma hörde jag utitela dessa ord: Och du vill ej blifva min maka ? Då tyckte jag mig vilja ila i hans armar, snropa hans förlåtelse för det jag ej tillbad henom. Jag ville gifta mig med honom, blifva hans, men jag älskade bonom ej. Jag hörde mitt hjerta klappa med friska, kraftiga slag, jag bade således ett bjerta, och likväl älskade j:g ej den kanhända skönaste men, som jorden någonsin burit. Och Boraventura var snillrik, äde!, upphöjd! Jag var mig sjelf en gåta. Ju rärmare min bröllopsdag stundade, dess mesa steg min ävgslan. Min angoisse ingaf mig stutligen alt edressera mig till Rosalinda, som vifvit mig de första dewarlerna öfver kärleker i de Lögte sphbererna. Den goda Pornefed ijunde icke bj-lpa mig, det kärde jag klart. Heones rädda, inskräskta qvinlighet låg helt och hållet utom en Diogenas gränser; men för