Aftonbladet – 7 december 1850, sida 2

min fattning? och vill du förkrossa mig genom ekstas, i det du äfven riktar trolikraften af ditt tal mot mig? var barmhertig, bimmelska varelse, och tigl!h ; Jag bäfvede af salighet, likasom han sjelf Hela den förfärliga tyngden af en sådan tystnad störtade öfver oss och botade krossa mig I detta ögonblick, insöfd i den berusand2 saigheten af hans närvaro, fann jag att denna känsla vuxit till en så excessiv höjd, att min inga natur öfvergick till en helt oppositionell sentiment och vaguerade från en extrem till n annan. Jag utbrast i ett så inextinguibeit .kratt, att Bonaventura förskräckt frågade, hvad om bhändt mig. . 0, min Boanaventural svarsde jag, mi nan ej le, då två ältläggar al fornadliga faniljer fira en sådan förlofning, som vår? Hvar finnes något spår till etikett, till conveniens? ver äro alla de eljest brukiiga preliminärerna? men just detta förijuser mig. Just detta ir absolut förnämt, ty det är höjlt öfver all beräkning. Så, utan rigon tanka på jordiska ntressen, ken endast ciCmen al aristokratier förena sig, hvars lefsad är som liljornas på marker, som aldrig tänka på att man miste irbeta och kläda sig; sidant är endast menskighetens elit förbehållet, hos hvilken rikelom, likhet i börd och sorgfribet äro ett eela på sens die, O min Bun ventural låtom Oss ecka Gud, för det vi tillböra aristokratiens rae, och utsa någon arridre-penså: EUDRA siua och fira denna sälla iefnadsstund Bonaveniura iostimde bäruti tf allt sit ijerta, då grefven och Dornefetd i detsamma ;fverrarkade oss och sjeifva måste skratta vid år enblick; ty ett besynnerligare ajusteradi ar bar väl eldrig förr i den region, hvaruti i befuuno ccs, Grat sin förlofning. Bnavenura kade efier slutade studier tillbrogt flera ry på resor, frin hviika han nu återvände.