Aftonbladet – 6 december 1850, sida 2

Ytterligare om kejsar Nikolaus och skenkonstitutionalismen. Det stora allmänna intresse, som innefattas uti det i lördagsbladet införda utdrag af ett samtal mellar kejsaren af Ryssland och markis Custine, enligt den sistnämndes berättelse uti ett af trycket utgilfvet arbete om Ryssland, föranleder oss, att ännu en gång återkomma till detta ämne. Läsaren torde erinra sig, att kejsaren vid ett tillfälle till bemälde markis bade yttrat sig i de skarpaste termer emot det monarkiskt konstitutionella systemet, hvari han förklarade sig se idel lögn och bedrägeri, hvarföre ban hellre rent ut sade sin mening att förblilfva vid despotismen. Uti en föregående uppsats hafva vi framställt några betraktelser öfver denna den ryske kejsarens uppfattning af konstitutionalismen. Vi hafva försökt visa, att de brister, som at sjelfherrskaren tilläggas nämnde styrelseform, egentligen tillkomma skenkonstitutionalismen, d. v. s. der eluierade och urartade representativa styrelseformen. Med bänseende till den position Aftonbladet alltid innehaft, och de åsigter vi alltid förfäktat, under den politiska diskussionen om de konstitutionella principerna, samt frågan om folkens garantier mot godtycklig maktutvidgning från regeringarnas sida, under den representativa styrelseformen, hafva vi funnit ett dubbelt intresse uti det omdöme som kejsar Nikolans uttalat i denna maktpåliggande fråga. Det fogar sig nemligen här så sällsamt, att den ryske despotens förkastelsedom öfver det representativa statsskicket hvilket han skildrat såsom ett bedrägeri, välå ena sidan utvisar, såsom redan i en föregående artikel af oss blifvit erinradt, att sjelfherrskaren icke känner, eller icke vill låtsa känna, att ett verkligt och ärligt representativsystem kan äga rum, tillsammans med en monarkisk regering, men å adra sidan jemväl öfverensstämmer med de argumenter, som sunda förnuftet har att anföra emot skenkonstilutioner, det vill säga emot sådana på papperet uppställda garantier för fribeten och inskränkningar af godtycket, hvilka genom intrigen när som helst kunna tillintetgöras. Under sådana förhållanden reåste ett ord af absolutismens främste kämpe, Europas mäktigaste monark, falla tungt i den politiska vigskålen, och detta ord, en gång uttaladt, förtjenar derföre så mycket större uppmärksamhet. Icke utan en viss öfverraskning finner man, att detta mäktiga ord skonslöst bryter stafven öfver den dynastiska slingerpolitik, som gjort en stor del af Europas fasta land till skådeplats för ett maskeradspel, hvarvid regenterna uppträdt såsom nationernas lyckliggörare, med kärleken till folken så tungspetsen, men absolutismen i hjertat. Europa stannar i förbindelse bos Rysslands Czar, för den öppenhet hvarmed han uttalat sig, och med några få ord afslöjat skenkonstitutionalismens smygande taktik. Hvem skall ej med kejsar Nikolaus ropa sitt npereat!. åt en politik, hvars framstående taktik, hvars vilkor för bestånd är: att köpa röster, förleda samveten, och locka den ena att bedraga den andra? Hvem skulle ej med Rysslands sjelfherrskare instämma i förkastelsedomen öfver: lögnens, bedrägeriets och mutsystemels regering? Och hvem skulle väl slutligen icke ära kejsarens försäkran, att han aldrig någonsin skulle kunna. gå in på att regera ett folk med list och intrig,? Men då just dessa vackra grundsatser utgöra kejsarens motiver, på grund af hvilka han förkastar att styra ett folk under skenkonsti utionalismens regeringsform, så följer ock deraf att de regenter, som af farhåga för revolutionens hotande åskor, sökt sin räddning uti skenkonstitutionalismens sköte, enligt ryske kejsarensåsigt följt ett system sådant han skildrat det; och man har anledning förmoda, att få, så väl som ban, känna till ställningar och förhållanden bakom kulisserna, synnerligast vid de bof, hvilka så mycket möjligt sökt närma sig Rysslands absolutistiska politik. Czaren har således uttalat sin förkastelsedom öfver alla de regenter, som, efter att de jure bafva uppoffrat sin absolutistiska myndighet, SESSION NE ARNESEN NES SAERDNA