Aftonbladet – 22 november 1850, sida 2

torg förkunna ständernas kallande att möta konungen på rikssalen i morgon efter riksdagspredikan. Afven hafva två öfverstekammarjunkare re:t omkring i en sjuglasvagn och efter gammal sed bjudit riksstånden samt åtskilliga embetsverk till samma högtid. — Då det synes öfverflödigt och endast upptagande utrymme onödigtvis, att meddela alla de helsningstal, uppgående ända till omkring ett antal af fyratio, som vid en riksdags början vexlas mellan och inom stånden på alla håll, af stånden till konungen o. s. v. kan det likväl vara af intresse att meddela sådana deribland som innehålla någon politisk mening, bvarföre erkebiskopens samt borgareståndets och bondeståndets talmäns tal till sina resp. stånd i går, här följa: Hr erkebiskopens tal till presteståndet: Högvördiga Stånd! Efter icke längre mellantid, än tvenne år, sammanträda åter Rikets Ständer till öfverläggning om d2 vigtgaste ämnen. Fåderneslandets fremtida öde synes nu komma att afgöras. Så mycket större besinning höfves folkets ombud att använda. Eadast sanningen gör rältsligen fri. Såsom prester och vetenskapsmän äro vi dess tjenare. Dess ledning skola vi ock följa med jemnmod, fasta i öfvertygelse, ovikelige från det rätta, blida i sättet. samhället, såsom Guds stiftning till menniskans timliga välfärd, vilja vi icke gifva till pris åt vådliga företag. Den sista kyrkofadren, Bernhard, sade: var vårdsam om ordningen, på det att ordningen måtte vårda dig. Ordalngens Gud skell dertill gifva oss nåd. Menniskogunsten kan icka locka, än mindre tillfredsställa allvaret. De godas bifall är 03s icke likgiltigt; med det, men föraämligast med Guds frid i samvetet, önska vi bemvända. J Bröder! skolen nu, så:om förr, använda nit, kunskap och sorgfållighet vid riksdagsärenderne. Dan äldste Brodren vill hembära sitt sista riksdagsmanna offer reat åt fåderneslandet. Var med oss Herre! Styrk din kyrkas svaga skara Med den gyllne fridens band: Värdes uti nåd bevara Konung, Folk och Fåders land. Afvärj tvedrägt, sorg och strid, Främja endrägt, fröjd och frid, Hunger, pest, s!lt ondt förjaga, Och oss med din hand ledsagat — Borgaireståndets talmans: Herrar ledamöter af vällofl. Borgareståndet! Di Konungens nådiga förtroende kallat mig at: intaga ett rum, som innehafts af frejdade företrädare, kunda och borde jag ej för mig dölja de många svå righeter, som både tidernes skick och min inskränkta emottsgandet af detta vigtiga, grannlega och ansvar:och den välvilja, som jag uader tvenne föregående riksmöten fått röna irom detta stånd, som isg tillträder utöfoiagen af pligter, hvilka legat utom gränsen för mina önskningar cch som jag aldrig skulle vågat ikläda mig, om jag icke, med gammadags svenska tänkesät, trott, att en konungs höga förtioonde är något, som man ej får svika; att hvarje man, särdeles under tider af brytning och strid, bör stå der en upplyst och välviljande styrelse ställer honom, cch at föderneslandet bar anspråk på vår: sista krafier, de må vara huru ringa som helst. Då jag nu med denna öppna bekännelse, med mi.stroende till min ringa förmåga, men med förtröstan på eder godbet, vänskap och öfverseende, fattar den telmansklubba, som med så mycken ke der förts af mina frejdada företrädare, är den ende -gensksp, i hvilken jag med dem kan töfla, renheen i mina afsigter, enligt hvilka jag skall handla utsn all sjelfvisktetens beräknisg, utan klenmodig betens farhågor, mindre bekymrad om stundens bifall, än om grundiegens kraf, mitt ssmvetes vittnes börd och redliga racdborgsres aktning. Vi ega alls ett gemensam: mål, alla en lösen, som förenar äfven etiljaktiga msniegsr: detta ord är fäderneslandet. Det omfattar på en gång thronens helgd och medborgares rättigheter. Detta ord, sem under storiga tider vägledt cch förenat våra förfåder, skall n biifra vår ledstjerna. oss tänkesätt öppnar jig Cet vällofl. stån dets öfverlåggnisgar, innesiutende mig i det vällofl. siårdets fortfarande ynnest, välvilja och förtroende. Bondeståndets talmans: . Hedervå red.ige, älskade ståndsbröder! Alydande en älsked, nådig konucga karelsa, inager jag denna plats ibland eder. Jag inser alltför sjupt vigten af cewa förtroende och det enspråk, som, 1 följd deraf, äro på mig ställda, för att icke se mig om efier de stöd, som skola uppehålla mig. J:g fioner ett sådsnt, det första och det sista, det såkresie cch det bästa, i eder vänsian, edert förtroende, bvilkae jag förut pröfvet och erferit, och dem jag koppes at allt vidare få erfara, ej blott af mire la qvarstående värner, utan äfven ko: dem, som städ i den ringa erfarenhet jag under uöfainvgen a representantkellet varit i tillfälle att samla, cch hvilken lärer mig, at ellvar i tanke och bandling, oväld i utöfningen af sitt kall, öppentset och uppriktighet i umgänge och rådslag, leda säkrast till det önskade målet; jag finner äfven ext sådant stöd hos den men, som är catt vid min sida, cch hvilkens redbarhet, ordningsanda J bef: tillfälle att bepröfva. Hvad j:g ef eder har att utbedja mig, utom fortvaron af eder vänskap, edert förtroende, är hofssmhet och lugn i öfverläggning, rådslag cch yttranden. Vi skoa aldrig glömma, stt till gruad för de m-st olika sräfvanden, mist skiljaktige meningar, ken iirga semma rena, ädla och uppriktiga fosterlandskäslek. Men aldramest har jag at! begära tf den Högste, s!l ged gåfvas givare. Måtte han skänka mig kreft och klokhet, att rätt utföra mitt maktpåliggande värf! Må:te Han gjuta öfver oss och våra rådslag fridens enda, att ala saker miga i endrägt och fridsamhet handhafvas cch ärdas, och må Hans hand som forI dom hvi!a öfver Nord!anden, dess korung och feli mesar nem EA NETFOTESKSETNA RTSEAEET FEKDAAIETISSEES — I sten af Norra Skottland, för att beordra mitt Ifvlk att på en bestämd dag närma sig Helgoland. Sågo de då, jemte Slesvigs flagga — ty -ljag ville icke genast nedtaga den — äfven öns röda och gröna planterad på borgens torn, vana af offentliga örenders behandling företedde vid fulla kall. — Det är, mine herrar, endast under hoppet att vinna edert förtroeade, edert öfverseende! de bortgångnes platser; jag finner ett sådant r fn -— — S Om joarden3 lotter kifvas viicte för egen del; mer i