Aftonbladet – 22 november 1850, sida 2

ans ringa lön årligen i anspråk, och om men esinnar, att elementarläroverkens lärare genom 0 rättvis reglering hafva erhållit sådana villcor, att många af dem i sjelfva verket, och samtlige i proportion eger mera i lön än den skademiska adjunkten, så finner man lätteligen, utt det rättaste vore, om denna tjenstebefattning helt och hållet afskaffades, eller rättare, ent af förvandlades till extraordinarie professioner med lämplig lönförhöjning och tillagd föreläsningsskyldighet, hvarmed adjunkturen, sådan den för närvarande är, svårligen kan beingas, såsom i de nya stadgarne är föreslaget. Men då lagstiftaren sett saken annorlunda cch unnit skäl till adjunkturernas bibehållande, så rågas hvarför dessa beställningar icke få vara ixa för de särskilda vetenskaperna, utan rörliga för det förment tillfälliga behofvet. Adjunkturerna hafva hittills varit till för professionernas skull, och då frågas, om det ej är lika vigtigt för den ena professorn att hafva en vikarius att vända sig till, som för den andra? Om så är, hvilket vi förmode, och om Gud och förnuftet bestämt en republikansk jemlikhet för vetenskaperna sins emellan, så tyckes ej här böra blifva fråga om, att göra adjunkturerna rörliga, utan att snarare inrätta och tillägga de adjunkturer, som saknas. Slutligen förtjenar anmärkas, att lagstiftaren på ett annat ställe uttryckligen bestämt, att, under det adjunktlönerna blifva för behofvet ambulatoriska enligt de särskilda vetenskapernes tillfälliga behof, skall adjunkturen i latinet oafbrutet uppehållas, hvarigenom lagstiftaren tydligen gilvit tillkänna, att latinet ännu i våra dagar bör i vigt och rang ställas framom de öfriga kunskapsämnena, samt att alldeles ingen brist på skicklig man kan uppstå, om man behöfver en sådan för vetenskapens skull, Vi komma nu till ett stadgande, som mera liknar en ukas, än en svensk lagparagraf. Man läser nemligen om docenturen följande: Rättigheten att vid universitetet urdervisa, som genom docentur förvärfvas, kan uppå facultetens och consis:orit derom gjorda framställning, af cancellern återkallas, när giltiga skäl dertill sig förete, Docenten är emellertid en man, som tagit filosofisk graden samt derofvanpå speciminerat för innehafvande lärsreplats: han är således icke att helt och hållet betrakta såsom en gosse, en informator, den man för tillfälligt bebof efter nyck engagerar och entledigar. En sådan person, som är af fakulteten föreslagen och af kanslern utnämnd att vara lärare vid universitetet, kan enligt konstitutionsfärslaget afsättas till följe af en framställning derom af konsistorium eller fakultet, så framt kansleren finner de giltiga skälen dertiil verkligen vara giltiga. Docenturen är akademiens plantskola, och likväl vill man, att en docent skulle kunna så plötsligen afsättas, att han icke en gång har den trösten att blifva sakfålid inför lega domstol. Dettasmakar verkligen af äkta rysk godtycklighet, och om sådant kan föreskrifvas, så vete vi ej, hvad som hindrar, att vi endera dagen kunne förvänta eit förordnande, som bestämmer huru många af svenska mäns barn må ega rättighet att vid akademien studera. I denna förutsättning ligger långt mindre öfverdrift än mången torde föreställa sig. Reformförslaget i sin helhet visar tydligen, att afsigten icke varit at jemka de akad. konstitutionerna efter tidens fordran och sålunda förbättra dem, utan att åstadkomma en reaktion; och om reaktionen aldrig är farlig i sina första försök,så är den det så mycket mera i sina konsequenser, ty den tar för sig alit bvad den får och har hvarken humanitet eller samvete att sje!f med billighet eller klokhet hämma sin framfart. Men nog härom. Om det föreslagna stadgandet rörande docenturen blir gällande, blir deraf en naturlig följd, att akademien går miste om rmången gryende vetenskaplig taang, som icke vill ställa sin framtid på spel genom att åta anstälia sig vid en akademi, som jemte consistorium majus och minus, begagnar krigsrätt; eller cekså endast kan tillegna sig kräk, moraliskt lytta personer, som känna sig beredvilliga att på vink och anvisning omfärga sin öfvertygelse, efter alla skiftningar i den konsistoriella devotionens färgskala. I afdelningen om den akademiska ungdomen och landskapsföreningarna säges uti första paragrafen bland annat, att hurvida hen (den som önskar blifva student) mogen är, att akademisk undervisning begagna, skall genom examen utrönas. Hvilken el:er hvilka det förhör anställa må och i hvilka ämnen det bör ega rum, derom är särskildt stadgadt. Ej må rågon utan giltigt betyg öfver undergånget sådant förhör såsom studerande inskrifvas, utan så är, att han allaredan vid annat universitet linskrifven varit och vederbörligt betyg deröfver företes.n Detta stadgande syftar på nuvarande studentexamen, hvilken lagstiftaren tänkt sig fortfarande komma att ega bestånd, och detta med lrätta, såsom oss synes. Studentexamen är något Ihvarom man mycket disputerat; den bar visserligen haft och har sina försvarare, men den har tillika, underligt nog, blifvit angripen från tvenne motsatta båll: liberala och konservativa Iskolmän hafva täflingsvis skjutit. till måls på denna examen, och sednast, så vidt vi erinre nn nn