Aftonbladet – 21 november 1850, sida 1

het och dessa helgoländare äro ett sturskt folk, hos hvilket stränghet är mera på sin plats, in mildhet. Men likgodt. Tag honom med er och aflemna honom efter siutad resa till borgfogden, med antydan, att ban vid minsta förseelse slår honom i kedjor oeh band och iiersänder honom till mig. — Akta dig, pojke, tillade han, vänd till ynglingen, att vi icke återse hvarandra.n Under det att så förhandlades öfver hans lott, såg man icke minsta rörelse i den unge mannens drag, de förblefvo lugna, allvarliga, nästan mörka som förut. Då frikerren slutat, blef likväl ynglingens öga lifligare, man kunde märka att något föregick i bans släl och det nda ord han yttrade var ett kallt mtackl Sedan vände ban sig om, steg i den vid stranlen liggande båten och satte sig så obesvärad vid dess roder, som hade han blott för få ögonblick sedan lemnat denna plats. Brigitta blef nögst oangenämt öfverrsskad af den brist på acksamhet, eller snarare känslolöshet, som vijade sig i ynglingens uppförande; äfven henes ledsagarinna förvånade det och den sednare ade, skakande på hufvudet: Det är besynnerligt, med hvilket lugn, nätan likgiltighet denna menniska — hvilken så ljupt syntes känna sin och de sinas olycka — mottager sin befrielse.n Brigitta kunde knappt dölja sitt missnöje sfver ynglingens förhållande. Hon kände sig örolämped deraf, att en menniska, som hade henne allena att tacka för sin frihet, icke vilare till henne riktade en blick eller ett fattigt ord. Fullkomlig brist på känsla för den stora tjensten kunde det icke vara och hennes far hade alltså rätt, då ban skildrade helgoäpdarne som hårda cch trotsiga. Hon föresatte sig att på skeppet icke tala ett ord med len otacksamme och vände sig äfven nu ovilig ifrån honom.