Aftonbladet – 21 november 1850, sida 1

Korrespondens-artikel. Paris d. 13 Nov. 1850. Nationalförsamlingen återöppnades på den dertill utsatta dagen, den 11 dennes. Grupper af folk hade redan från morgonen samlat sig på Place de la Concorde, bron samt omkring det legislativa palatset. Samlingarne blefvo väl något talrikare mot middagstiden, men lugnet och ordningen stördes dock ej ett enda ögondlick. Några patruller framtågade mot kl. 1, men tycktes vara fullkomligt öfverflödiga, ty cirkulationen var öfverallt fri och obehindrad. Representanterna begåfvo sig mangrant till sitt embetsrum, dels åkande dels gående. Ingen högljudd opinionsyttring förspordes. Bland hoparne märktes dock genom tal och gester, att något serskildt ämne uteslutande var föremål för dagens samtal. Detta var också helt naturligt, och ledtråden dertill var lätt att finna. Tidningen La Presse, hade nemligen samma dag på morgonen publicerat en lång ar:ikel, som hade till öfverskrift: Message du President de la Republique å PAssemblee Legislativen. Hvar och en fattade naturligtvis med stor begärelse tidningen och läste med nyfikenhet det tal, presidenten samma dag skulle hålla till de sammanträdande ledamöterna. Begäret ökades och förvåningen stegrades med hvarje ny rad. Talet var ej blott demokratiskt och liberalt, utan äfven socialistiskt, samt skrifvet med enkelhet, sanning, kraft och fu:lkomligt i folkets intresse. Under den allmänna och rättvisa förundran, som häraf väcktes, uttalades äfven många olika meningar öfver detta vigtiga dokument, förestafvade af de läsandes olika åsigter samt enskilda, mer eller mindre goda tankar. De, hvilka gerna hoppas dei bästa, emottogo det med entusiasm, läste tydligt deruti Louis Bonapartes ädlare tankar, hans hjertas språk, det han möjligtvis hittills varit tvungen att nejitysta, men som han nu gifvit luft, i tankan att bryta sig en ny politisk bana, med att hängifva sig åt folket. Dessa lättrogne framlefde åtminstone en dag i en lycklig förhoppning om en snar politisk förbättring. Andra misstänkte en snara eller ett puts af den qvicke redaktören Girardin. Dessa betraktade tv;flande åtskilliga gånger både artikeln och öfverskriften, funno allt riktigt, men kunde icke förklara den stora olikheten emellan innehållet och det närvarande politiska styrelsesättet. Dessa tviflare, svårare att öfvertyga och således mindre lycklige i inbillningen, togo saken kallt och afbidade hvad vidare komma skulle. De, som hafva närmare studerat och äro mera hemmastadda i Louis Bonapartes samlade skrifter, igenkände i denna ;message, utdrag deraf, så väl sammanfegade, att de formerade ett ypperligt tal; skilnaden var blott, att det var skrifvet, icke af republikens president, utan af fången på Ham. Artikeln väckte emellertid ett allmänt uppseende, utgjorde samtalsämnet såväl bland lagstiftande församlingens ledamöter, som på börsen och i salongerna. Först genom qvällstidningarne fick man veta, att La Presse i anledning deraf blifvit indragen för dagen, samt dess ansvarige utgifvare anklagad för sitt skarpa skämt. Detta var en ny anledning att göra tidningen så mycket mer intressant och ef:ersökt. För att såiedes gå ailmäshetens önsknisgar till mötes, afirycktes artikeln återigen den följande dagen, endast red förändrad öfverskrift. Denna var nu: Politique personelle du President de la Råepubliquen Jag tviflar således icke, att den på detta sätt äfven kommit till utlandets kunskap. — Det verkliga talet afbidades nu med så mycket större intresse för jemförelsens skull. Det kom icke första dagen till församlingens kunskap, men upplästes i går af ministern Mr Baroche. Tidningarne återgåfvo det i dag, och hvar och en kan se skilnaden emellan detta och det, La Presse meddelat. Man kan dock icke frånkänna det verkliga talet en viss förtjenst. I synnerhet finner man vid slutet deraf något af den anda, som genomgår presidentens fordna skrifter och som förledde Frankrike den 10 December. Slutet af den elysgiska messagen, EET ATS