Aftonbladet – 20 november 1850, sida 1

skulle i allmänhet hafva varit utmärkt af häftiga uppträden. Emedlertid gick ministerpresidenten segrande derifrån, genom majoritetens bistånd. Likväl återkom han ila sårad ur bataljen och ytterst harmsen öfver de förebråelser han nödgats uppbära. Aadtligen inslumrad efter all denna oro, blef han frampå natten väckt af en budbärare från konungen, geheimerådet von Niebuhr, som förut varit hos krigsministern med befallning att låta telegrafera till preussiska befälhafvaren i Hesser, generalen grefve Groeben, om Hessens utrymmande. I sin bestörtning häröfver hade krigsministern visat honom till ministerpresidenten. Men äfven grefve Brandenburg förklarade att en sådan befallning icke kunde expedieras, sedan hala ministeren några timmar förut beslutit att preussiska trupperna icke skulle utrymma Hessen ännu. Efier långa underhandlingar Jät likväl ministerpresidenten beveka sig att till grefve von Groeben afsända en depesch om undvikande af all strid med Bäjrarne, under afvaktan af ytterligare befallning. Sålunda oroad och på nytt förargad, tillbragte ministerpresidenten den återstående lördagsnatten sömnlöst; och for följande söndag helt tidigt, jemte sina embetsbröder, till Potsdam, hvarest endast ett högst bestämdt uppträdande af prinsen af Preussen, och hela mi-. nisterens gemensamma förklaring att vilja afgå, förmådde konungen att afstå från sitt beslut att söka freden medelst preussiska härens återkallande från Hessen. Efter hvad man allmänt antager, hade den fredälskande drottningens böner hufvudsakligen verkat till konungens beslut. Sjelf en bäjersk prinsessa, och syster till drottningen i Saxen och kejsarinnan-modern i Österrike, måste ock ett krig mot alla dessa makter djupt oroa hennes känslor. Enligt de berättelser, som kringlöpa om denna märkvärdiga rådplägning i Potsdam, hade prinsen af Preussen besvurit konungen att bevara andets och konungahusets ära från förödmjukelser, och i sin ifver till och med skjutit ifrån sig en stol så bäftigt att den fallit omkull och krossats. ÅA sin sida hade krigsministern förklarat, att om preussiska trupparne nödgades lemna Hessen nu, så skulle de blifva demoraliserade och en möjligen utbrytande Militärinsurrekticn icke mera kunna hejdas; officerarne, så väl som manskapet vore ytterligt förbittrade på Österrikarne: att vända dem och Bäåjrarne ryggen skulle de anse som en skymf. Soldaten föraktar i allmänhet diplomatiens schackspel, och har en längre tid funnit sig förödmjukad att nödgas på dess vink marschera som en speldocka hit och dit. Tvingades den nu åter, att under sina fienders hån sticka svärdet i skidan, så kunde nåtminstone icke han — von Stockhausen — längre qvarstadra i spetsen för krigsärenderna.n Konungen blef sålunda öfvertygad, eller åtminstone öfvertalad att gifva efter. Men då ministerpresidenten kom hem, lade han sig åter till sängs och har sedan icke mera stigit upp. En bjernfeber angrep honom, och tidigt följande onsdagsmorgaon var han död; men på eftermiddagen (den 6:e) beslöts i konseljen att hela hären skulle mobiliseras, jemte andra landtvärnsuppbådet, d. v. s. en krigsstyrka af 480 000 man. Hvad man befarat hade inträffat: i Wien hade Hessens utrymning genast af Preussarne fordrats och deremot det från Preussen begärda inställandet af Osterrikarnes och Bäjrarnes inmarsch vägrats. Denna gången röstade ingen af hela ministeren emot mobiliseringen; alla voro ense derom, och konursgen biföll, med tillägget: Gud förläne sin välsignelse härtilll Sedan fem dygn bålla vi alltså nu på med rustningen, hvilken skall vara fullbordad den 16 November. En krigisk hänförelse genomsiormar nu landet, en vrede mot Osterrikes svek att söka sak, just för att genom ett krig få qväsa Preussen och öfver Tyskland bringa den gamla absolutismen med sin gamla förbundsdag. Det enda som vi härvid frukta, är att slappheten och obeslutsamheten skall segra här hemma, och förlikning med de trotsiga kabinetterna slutligen föredragas framför vädjanIdet till vapnen. Saknas allvarsam mening med denna rustning; är frågan blott om diplomatiska demonstrationer, ehuru med svärd i hand; kan man icke f.rmå sig att draga det ör tyska folkets rätt och ära, — då gjorde man bättre att förlika sig genast med Österrike och Ryssland, och öfvertaga den gamla rollen under Metternichs och Nesselrodes hägn. Ty NERE BR RATE RE RIDA RR OREGON he