Aftonbladet – 20 november 1850, sida 1

Herre, sade han, tag detta guldmynt, som jag hittills burit på bröstet och som är mitt enda och sista, och gå och säg till den främmande skepparen, att om än han icke känner mig, så är han dock för mig icke obekant, och att jag ber honom genom böner och förord hos landshöfdingen utverka min frihet. Säg honom...s För djefvulen! afbröt honom den främmande. Hvad angår mig edra spetsbofvar oeh sjöröfvare? Framför allt Helgoländare! En sådan vore den siste jag förordade. De skurkarne äro allas vänner då de hoppas vinst, och förråda alla, då det gäller deras fördel. Derföre fångvaktare — jag ville säga — herr uppsynpingsman, icke vidare ett ord om er galgfågel. Nå, det är mig ock likgiltigt om ni vill tala för honom eller icke! svarade den förre. Jag förutsade ock hvad ni skulle svara, men han påstod envist, att ni skulle bjelpa honom. Såg honomp, sade han då han gick, matt jag påkallar hans bjelp och biträde vid allt det blod, som flutit på Hamburgs afrättsplats.s Huru? Mången tapper karl har der fallit under bödelsbilan; men hvad angår det mig?a afbröt bonom skepparen. Vid blodets, sade han vidare, som utgjutits på danskars, engelsmäns, hamburgares och bolländares fiender och mördare., Vid dessa uppsyningsmannens sista ord blef skepparen högst uppmärksam och liksom öfverraskad. Jag vet icken, sade han kallt, vohvad menniskan menar, men finner att ban misskänt och tagit mig för någon annan. Jag kan icke bjelpa den arme satan och befattar mig alldeles icke med en sak, som icke rörer mig. Ni, herr uppsyningsman vore bäst i tillfälle att göra något för honom; jag menar, om ni så tillställde, att då jag med fröken går till skeppet, den ar me narrer, liksom tillfälligtvis befann sig på stranden, kastade sig till dameps fötter och, med tillönskan at lycklig. resa, besvor henne alt anropa fadren, som naturligtvis följer henne till båten. Br j:g sedan tillfrågad, så viiljag, blott för att göra er till nöjes, säga, ait men niskan, som Helgoländare bekant med farvatt