Aftonbladet – 19 november 1850, sida 2

smeden. Medlidsamt gråtande stödja de en tredje, som vacklar med osäkra steg emellan dem. Hen betäcker sitt ansigte med händerna; tårarne tillra fram emelian hans fingrar; hans bröst flämtade tungt under plågsamme snyftningar ... Arme (Ganpsendonck, skuldbelastade fader! Du vågar icke mera fästa ditt öga på båren! Vid hvarje blick blöder ditt bjerta under samvetssiygn; icke sannt? Du darrar af ångest och blygsel... Men jag vill ej skåda i ditt bjerta. Dia smärta inger mig vördnad. Jag glömmer ditt olyckliga högmod och skänker ditt bittra lidande en medliidsam tär ll... Man närmar sig dödens ängd. Der är presten som Skall uttala den sista bönen öfver den döda. Men hvad är det som uppfyller al!a med bestörtning och fasa? Hvarför detta ångestskri som på samma gång tränger sig ur hvarje bröst? Hvilken förfärlig uppenbarelse kommer jungfrurna att darra? Gud, der ör Karl! Han står ett ögonblick såsom träffad af blixten och stirrar med vilda blickar på liktåget som plötsligen mött hans ögon... Förkrossad fattar ban hvad som tilldrar sig. Håren resa sig på hans bufvud. Han lar fram, han nedstörtar bredvid liket; bäftigt bortstöter ban jungfrurna, afrycker bårtöcket ch rifver aina bänder blodiga på skrufvarne lHen vill öppna kistan, ban ropar sin Lisa, ban Aklagar, han gråter, han ler ... Några män skynIda fram och rycka honom med våld från liIket. Men en nysyn aflockar honom ett hämndskri, så förfärligt att alla bäfva tillbaka der,ör. Hvad har då hans vilda öga sett, att han