Aftonbladet – 19 november 1850, sida 2

ifrågåvarande brefvet behandlar de konserva-l tiva stånden och deras ledare, visar sig på flera ställen. Sålunda talar han t. ex. pag. 20, om huru adel och prester kunna göra sig folket förbundet genom ärligt motstånd mot en falsk liberalism,. Pag. 31 heter det: Emediertid är det åtminstone väl, att Rikets. Erkebiskop ser både säkrare och längre, in, det öfriga sällskapet, 0. s. Vv. Man kan väl föreställa sig att den gamle: bekante under så fatta omständigheter äfveni ånyo blifvit en god royslist. Så är det ock verkligen. Ofverallt der han kommer att på; något sätt vidröra konungens person, sker det med en utsökt grannlagenhet, en fiaess, en rid derlighet i valet af termer, sam skulle göra heder åt e2 fulländad förening af bofraannen och diplomaten. Allt detta är i sin erdning, och nämnes blott för jemförelsens skull med åtskilliga antecedentia. Hvad som är än mer: till och med sjelfve ryska kejsaren får sin andel af denna monarkiska flägt, såsom på sidan 133, der det heter: Hr grefven kan icke misstänka, att jag medelst dessa reflexioner åsyftat någon förmäten eller förflugen vink om hvad som är ati göra neller låta vid det just nu förestående kejser:liga regeringsjubiieum. Konveniensen bar, den också, oeftergifliga fordringar, och det finnes reciprecitet äfven i höflighesbetygelser.l Ått utbyta artigheter, som 1843 och 18590 nvisades Sverges Konungar, är nögot helt an-! ouat än att som ordspråket s slafviskt ,smeka barnet för ammans skull, — Läsaren behagade iakttaga ast vi icke kriticera utan blott citere. Men om de pu vidrörda omständigheterna lemna några positiva anledningar, att det blåser någon ny vind i den gawle bekantes segel, så finras ardra sådana negativa, hvilka synas vara långt märkligare. Det är allmänt bekant alt vissa malörer helt nybgen just vid riksdagens ingång inträffat med nigra personer tillhörande rikets första stånd, såsom att en hofjunkare bbfvit beirädd med för linga fingrar, en kammarpage försvunnit och efter sitt fäörsvinnande befunnits bafva falskeligen skrifvit annans namn på icke mindre än fem stkuldsedlar; en tredje varit ute för anklagelse ait just icke på serdeles ridderligt vis hafva velat åtkomma klädespersedlar af en skräddare o. s. v. Irom publiciteten företer sig vidare det kuriösa fenomenet, att en tidning, Morgonblidet, som har understöd från hofvet och står under ett slegs högsta ledning af hr polismästaren Bergman, just är den som företrädesvis användes till frenetiska utfall emot de liberala och derjemte skrifver emot det hvilande förslaget, 0. sv. Hviiket rikt utbyte och hvilket fält för kombinationer skulle icke sådana omständigheter hafva lemnat vir gamle bekante och med hviken skicklighet skulle de icke blifvit begagnade, om det varit under hans gamia esse? Nu deremot — icke eit ord, ej en helfdragen inda om allt dettal Sådana fenomener hafva Jätminstone synts oss förtjena alt icke alldeles förbigås. De kunna, till dess framtiden kan gilva närmare upplysning i saken, förijena antecknas, emedan de angå en skriftställare, som alltid kan påräkna en icke otetydlig publik. Så mycket om den egentliga politiska delen af detta sjuttonde bref, som Jikväl äfven inneIbåller måoga andra ämnen och dervid icke förnekar den på silt eget sätt pikanta karakteren bos flera af föregångarre. Härbleand bar doktor Wieselgrens uppträdand2 i Stockbolm och hela historien om de inre msaonen naturligtvis tagit förf:s uppmärksamhet Ull en stor dö i ansprek; och i den punkten kan man vara säker, att han är konIseqvent. Vi skola icke förlärga vår öfverIsigt med något utdr2g ur denna del af skriften, tutan nämna blotti förbigående, att förf. erinrat Iderem, burusom sällskapet för den inre missio nen bland sig räknade två af de ledamöter i IStockholms konsistorium, som i en föregående ltid bade undertecknat samma konsistorii betänkande emot methodisterne, nemligen doktor Pettersson och pastorn i tyska församlingen hr Rothlieb. I Blard de öfriga spridda anekdoter eller handIlingar som finnas i detta bref, förekommer ett Igenska märkvärdigt ech serde!es upplysande historiskt dokument, nemligen ew bref från prinsen af Joinvilie till bans bror hertigen af I Nemours, funnet efter orleanska familjens flykt loch utgifvet i en samling kallad ,revue reiroIspeetive ou archives seeretes du dernier gouI verzement. Detta bref är aftryckt på originelspråket, och har Oss veterligt ej varit förut reproduceradt härstädes. Vi återgifva det i öfversättning, emedan det sprider ett klart Jjus föfver konung Ludvig Filips karskter såsom reIgent, samt derjemte i hög grad hedrar prinsens af Joinville omdöme och skarpsinnighet samt villnar om hans aktning för den konstitutionelia principen. Det kan i sanning förtjena att läsas mer än en gång. Det är skrifvet den 7 Noveniber 1847, således kost före Februarirevolutionen, från Spezzia, der prinsen då vistades, semt lyder i öfversättning sålunda: Bresson var förbittrad på vår Far (så benämnes korungen). Han hade i Florens haft besynnerliga yttranden om honom: ,att konungen är oböjlig, icke vill lyssna till några råd, att bans egen vilja alltid skall hafva nofverhanden 0. s. v. Man skall icke underlåta att upprepa allt det:a, och man ska!l, hvilket jag anser innebira en stor fara för Oss, erinra om det inflytande som Fadren utöfvar i allt, deita så eböjliga inflytande, att då en statsman, som med oss blir kompromeiterad, icke kan besegra detsamma, har han icke an-Inan utväg än ett sjelfmord (alluderar på Brest sons sjelfmord). Det synes mig svårt alt undof ff ff vu -