Aftonbladet – 19 november 1850, sida 2

så ursinnig röjer allt ur vägen och rusar bort. Himmei! der i fönstret på eit värdshas står baronen! Ve, ve! Vansinnig drager yrglingen en knif ur fickan. Den blänker rysligt i soten. Raskt springer ban in i värdshuset. Ett mord kom mer att ske. Men nej! han stappar på tröskeln och faller tungt med bufvudet mot golfvet. Alla lyfta med ett högt utrop sina hän der, alta darra. Men Karl stiger ej upp igen: ban Jigger så orörlig som om cöden i honom hade funnit ett nytt offer. Baronen, hans fiende, är den förste hos honom. Han upplyfter, ynglingen medlidsamt från golivet. Afven honom gnager ångren; äfven till bonom ropar en inre röst: Ditt lättsinne bar del i den olycka, so.n så förskräckligt rasar här rundt omkring. Kobe skyndar likaledes fram. De sätta ynglingen på en stol och bada hans panna och bröst med vatten. Men han förblifver lika dödsblek och orörlig. . . Emellertid uttalar presten den sista fridshelsningen öfver en graf, och jordtorfvorna falla doft på en kista. Kerl bar återbemtat sig från sin vanmakt. Baronen vill trösta honom. Kobe talar med honom em hans mor. Men ynglingen känner hvarken vän eller fiende mer. Något hemskt blickar ur bans ögon. Han Jer och synes så lycklig — Han är vansinnig. Käre läsarel Om du. en gång tillfälligtvis kommer genom byn, der dessa sorgliga böndelser hafva tilldragit sig, skall du få se två män