Aftonbladet – 19 november 1850, sida 2

vika, att debatterna i detta årets kammare återkomma på denna abnorma situation, som har utplånat den konstitutionella fiktionen, och har ställt kozusgea i förgrunden i alla frågor. Det finres j mer några Ministrar, deras ansvarighet är noll; allt skrifves på konungens rättning. Konungen har redan hunnit den ålder, då man icke längre antager några snmäörknisgar; han är van att vilja styra sjelf; han älskar att vi:a att det är kan som styr; hans omärtliga erfarenhet, hans mod och ala hans stora egenskaper: göra att han dristigt ställer sig fram emot faran, men deana fara existerar icke des:mindre i verkligheten ). -— Min tro är, att man i år mer än någonsin skall framhålla denna felska position. Man skall säga ati den konstitutionella regeringen är inrättad just för ait undvika dessa aternatuver af för mycket unga eller för gam!a konungar, för att lugna den öfverdrifna häftiighet som kan finnas hos suveränerna, eiler för att uppfylla hvad som kan felas dem. För tfilfälet behöfde vi bida dessa saker, men just de felas oss. Vår belägenhet är icke god. 1 det inre är våra fisansers tillstånd efter 17 års fred icke lysande. I det yttre, der vi bade kunnat söka nigra af dessa tillfredsställa!ser åt egenkärleken, som äro sårt land så dyrbara, och med hvilka man afvänder uppmärksambeten från allvarsammere olägenheter, bysa vilka litet hopp. Pabmerstons inträdande i ministeren bar nppväckt ett passioneradt misstroende bo; konungen och föranledt den spanska kampanj:n, som ådragit oss en bedröflig reputation för brist på ära och tro. Skiida från England i det ögonblick, då de italienska affärerna komma öfver oss, hafva vi icke kusnat taga verksam del i de sedsare, hvilket skulle hafva intagit nationen och öiverensstämt med de grundsatser, som vi ej kunne öfvergifva, emedan det är genom dem som vi äre till (bär förstås naturligtvis: innebafva makten). Vi ha ej vågat vända oss mot Ös:errike af frukian stt se England genast återknyta en ny helig allians emot 0ss. Vi mö:a bamrarna under en vedervärdig (detestable) inre ställning och en yttre som icke är bättre. Allt detta är konungens eget verk, resultatet af en konungs ålderdom sim vill siyra och som saknar kraft att taga ett manligt beslut. Det värsta är all jag icke ser något botemedel. Hvad skole vi säga eller göra då man visar på vår dåliga penningeställning? I det yttre huru lyfta oss och fö!ja en riktning efter landets smak? Det sker åtminstone icke genora alt i Schweiz tillvägabringa en franskÖsterrikisk intervention, hvilken blefve för oss detsamma som 1823 års fälttåg (i Spanien) blef för restaurationen. J:g hade hoppats att Itaiien skulle förse oss med denna utväg, detta tillfälle till en upprycknieg (ce revulsif) som vi så väl behöfva; men det är för sent, ba:a!jen är förlorad här hemma. WVi förmå intet utom England; och hvarje d2g viJåta Eng!and vigna terräng, kastar oss mera tillbaka åt det motsatta båliet. Vi hafve snart intet annat alt göra än att gå vår väg, emedan eit längre qvardröjande skulle tvinga oss attgöra gemensam sak med det retrograda partiet, hvilket i Frankrike skulle medföra en för törande verken. Jag rekapitulerar: I Frankrike förstörda finanser; utomlands ställda mellan en afbön åt ord Palmerston i afseende på spanska saken elier gemensam sak med Osterrike för att göra polis i Schweiz och ati i Italien kämpa mot våra gruuds tser och naturliga bundsförvandter. Allt deita konungens skuld, konungens ecsam som har förfalskat (faus:c) våra konstitutionelia inrät!ningar. Jag finner allt detta ganska bekymmersamt, emedan jag fruktar att ministeroch portfölifrågorna denna gången lemnas å sido; och det är stor fara å färde, när i åsynen sf en svår beligenhet, en folkför:amiirg företager sg att diskutera principerza. Om man ärdå kunde finna någon händelse, nigon affår att med Niflighet omfatta och som genom sin framgång kuude återförena våra gamia vänner (originalet: notre monde, kan lär ej ordsgrannt öfversättas), så funnes någon ehance att vinna bataljen; men jag ser intet. Ursäkta detta bref, men vi hafva behof att känna oss nära hvarandra. Du ska!l ock ur-äkta hvad jag yttrat om fadren, men jag siger det blott åt dig. Du känner min vördnad och tiilgifvenhet för honom, mea det är mig omöjigt att icke se inåt framtiden, och det förskräcker mig något. — Vi tage oss friheten att hos Aftonbladets samtlige läsare i allmänhet, men hos de konservati e och Tiden isynnerhet, rekommendera till närmare bekantskap och noggrannt begrundande det särdeles intressanta bref från prinsen af Joinville, som finnes meddeladt här ofvan i öfversättning efter det i hr Crusensiolpes sjuitonde bref aftryckta originalet. Efter alla de bemödanden de konservativa organerna gjort sig att hos den svenska publiken ippregla en ör deras egna läror passande föreställning om den siste franske konungen Ludvig Filips politik, skall det naturligtvis vara påkostande ait från en så kompetent domare, som en prins af Ludvig Fiips egen familj, få en dementi åt sina förespeglingar, och hvilken är :.å mycket mer dräpande, som brefvet är skrifvet i ett slags p-ofetisk inspiration, ett par månader före Februarirevolutionens utbrott, siler vid samma epok, då man i våra konservativa blad läste, att Ludvig Filips thron nu ) Hvilken skarpsinnig uppfattning förråder icke detta hos den unga pringen, af den ställning, hvartill konurg Ludvig Filip småningom hade bregt sig sjelf och sia dynasti blott gerom sitt envisa festhållaede vid allenastyrandet?