Aftonbladet – 19 november 1850, sida 2

gifvande en kort notis redan förut blifvit lemnad, är meningen icke att göra publiken bekant med den gamle bekantes, skaplynne så som författare, emedan sådant icke behöfves. Det finnes väl ganska få, som icke redan gjor: sig förtroliga med denna ovantiga talsng att drapera, vända cch gruppera sina föremål så, att deraf alltid må blifva något att kika och beskåda; denna kaleidoskopiska förmåga att till och med af några gamla glasbitor för ögat framställa glindrande stjernfigurer; och dennaj talang förnekar sig icke i detta mera än i dej föregående häftena. Men detta sistvämnda företer det särskildt mirkl.ga, att författaren, som, enligt hvad man vet, flera gånger förut varit ryktber för sin versatilitet i politiska åsig!er och riktningar, nu synes med fulla segel styra kurs in uti det konservativa lägret, der han visserligen sedan äldre tider är så litet fremmande, att han ganska väl hade kunnat sätta till motto öfver ifrågavarande häfte den bekanta strofen : mats on revisnt toujouts å ses premiers amours. Här, såsom vid alia dagens offentliga debatier, är det represe.tationsfrågan som kommer främst på tapeten. Den gamle bekante, som sjelf en gång afgilvit ett representationsförslag, bvilket till ena hälften grundade representauonen förnämligast på den skarpaste putokrati, kan nu ingalunda lida det hvilande förslaget, hvari hin ser idel förde:f. Derernot har den under en tid utdörada ståndsförfattaingen ånyo jemförelsevis funnit mycken nåd för bh:ns granskareblick. Härom hvad han på ett tar ställen derom yttrar: Nuverande representationssätt h såsem ett helt uppkommit på en gäng, utan än det ena, än det sndra elementet biifvit inryn dt, bvarigenom utsigten alliid hållits öppen för de utcstängda, att ordningen förr eller sednarg skulle komma till dem. Vanan gjorde sitt till gen ka väsendtligen, och fastän kärran mer och mer knarrade, gled den: likväl fram i de gamla, kärds, nöta kjulspåren. Man begrep tillika, aut när desse bliivit elldeles utnötta och obrukbara — ett förhållande, som just pu nära nog står för dörren — måste ena ny v2g enläggas, och man tröstade sig med, att den ulie blifva farbar för alla. Awv fortfarende förbeh: den åt några få, under moderniserada bezrämninsar, är att med berådt mod blottstäila dessa sålunda pri vilegierade för de öfriges ovilja och härand. Till och med sjelfva klassvalsprincipen upphöjes i jemförelse med de allmänna valen: De allmänna valen hvila på ratisgrund: förslaget, som hvilar, är en produkt af omoiivsredt rm rielt godiycze. Likval hafva äfven de förra er ska begrundsnsvård olägenhet; och det är ccs det coda, som våra improviserade herrar statsmän i konseljen linat från alimänna valpriocipen. Oiögenbeten består deruti, att slumpen kan befolka den ena riksdegen uteslutandao med representanter af ent och samma yrke cch iniresse; men den endra totalt utesiuta jus dem, som den föregående bade afgörande öfvervigt. Denna temligen maktpåliggande omeständigbtet är småsaker — eller slipstepar — för den puvararde ministtren. Det tycks föga bekymra de högmögerde, att sskkännedom i alla grentr af statsbestyren städse må finnas hos lagstiftende makien. Ur den synpunkten äga klassvalen afsjordt företräde; 1y de garsntera åt alla intressen organer vid al!a riksdsgar. Konseqveni geromförda tillsina yttersta prakiiska resuftater, leda dessa val dessu.om vill alldeles samma mål som da allmänna. Så tillerkänner t. ex. klassvalsprinecipen absolut dagakarlen rösträtt i egenskap 8f arbetare, under det ali männa valprigcipen förunnar henom den tiilfälligt såsom personFör honom sjelf, äfvensom för staten, är temligen likgiligt huru han kon mit in; dat vigtiga är: al: ban befioner sig der. Hvad som i nämnde afseende gällt om dagekerlev, äger naturligtvis tillämplighet på alla öfri samhäilskathegorier cch de:cs förhillande till almänna valoch klessvals principer. Vi hafve citerat detta stycke derföre, att det innefatiar ett u;p epande af en Icrvilleise, hvari måhända icke så få af de konservativa på god tro befinna sig... Det låter nemligen helt rationelt då man säger, att om alla yrken represen eras, så blir resultalet precist delsamma som af allmänna val; men förvillelsen eller svagheten i räsonneicanvget ligger i tförbiseendet af den högst vigtiga omstindigheten, som utgör skilnaden melian represeniaiion af yrke och representation af personlighetsprincipen, att neuigen en yrkeseller klassrepresentation dels förutsätter, att hvarje yrkes qvantitiativa andel i representationsrätten skulle bestämmas på förhand, del: också, alt valet nödvåndigt skall ske på en person inom yrket och för yrke:s skull cch iche får ske utom uetsepima. Ty om båda dessa viltor icke rakitsgas, utan representationsrätlen beräknas efter de välj:nde personernas antal samt en hvar dessutom kan välja äfven uom yrket, så får yrket eller klassen i sjelfva verket icke annat att skaffa med veler, in ett man fir veta hvad yrke den väljande tillhör. Den förmenta fördelen deraf, att genom kl:ssvalsprincipen alla yrken skola blifva tepresenterade, men deremot genom de allmänna valen de, som vid den ena riksdagen haft öfvervigt, blitva totalt uteslutna vid den andra, är också en chimär; ty först och främst är det, såsom förut nämndes, fe!et vid en klassvalsrepresentation, att icke alla yrken kunns blifva upptagna, samt att en på förhand gjord fördelning af röstantal alltid blir orättvis; och för dei ardra visar dagliga erfarenheten, att den af författaren citerade olägenheten, at! olika partier eller ;yrken kunna ligga öfver vid olika riksdagar, äfven inträffar vid er ståndsrepresentation, och detta så mycket mera att just de intressen, som äro majoritetens kunna genom en sådan ojemn fördelning finn: Isica intressen flera gånger eliter hvarannan för tryckta af en minoritet. Men vi hade icke imnat fördjupa oss i en diskussion, och återgå derföre tll öfversigten al pbrefvetn. Med hvilken courtoisie författaren, i konseqvens med sin här ofvan sntydda åsigt, i de RR TAR BORTRE ar deremot icke ö