Aftonbladet – 19 november 1850, sida 2

som höjde sig en ihålig röst från marken,som suckade jorden längtansfullt: Kom, kom, kom! Till och med djurens sinnen gripas smärtsamt af dödens dofva kalleise. Hunudarne tjuta, tjurarne vråla emot klockljuden, och likväl hvilar en djup stillhet i hela nejden. Man upptäcker ingen rörelse, undantagande den långsamma gången af en och annan åldrig vandrare, som med bönbok och rosenkrans i hand likt en skugga går till kyrkan. Längre hort värmar sig det sorgliga liktåget... Men buru högtidlig visar sig icke här vandringen till det sista hvilostället! Fyra flickor i snöhvita kläder bära liket efter en af sina jemnåriga, som dog i blommar af sin ungdom ; andra lika klädda flickor gå bredvid, för att, då ordningen kommer till dem, taga den dyra bördan på sina skudror. Bakom dem följa församlingens alla unga flickor, med blommor eller vigvattensqvistar i händerna, ja till cch med de små flickorna, hvilkas oskyldiga sinnen ännu ej fatta hvad ordet dö betyder. Många gråta bittert; alla gå med sänkta hufvuden och sörja öfver den stackars Lisa, som träffades, ack, så oskyldig! af dödens hand. På kistan äro blommor strödda, rosor och liljor, den jungfruliga renhetens sinnebilder. De dofta så friskt, de prunka så skönt på det hvita bårtäcket... I kistan ligger också en blomma, en lilja, som smärtans mask förtärt. kall och blek, e:t oskyldigt försoningslam, et bögmodets och högfärdens skuldlösa slagtoffer Blott tre män följa efter liket. På den en: idan går Kobe, tjenaren, på den andra Sus