Aftonbladet – 9 november 1850, sida 2

AVE MEL ULDA SIMMA ATLUGR UulJdlUulaut are bete, hvars resultater kunna berättas och omsågas, men icke förändras och utvidgas. Eller skall, genom latinska språkets bibehållande, exegetiken förblifva en akademisk bagatell, en lärd lek, eit slags ordenshemlighet, utan ringaste frukt för vetenskapen, kyrkan och lifvet? Huru länge tror man sig kunna lyckas att genom spärrning utestänga dena profana nyfikenheten, som likväl lyssnar icke blott af nyhetsbegär, utan också af hig för upplysning och uppbyggelse? Det är ock klart, att om latinet var en nödvändighet den tid, då messorna höllos på latin och då de flesta vetenskapliga skrifter voro författade på detta språk, så är detta nu mera mycket förändradt, sedan gudstjensterna och alla andra presterliga förrättningar ske på svenska, och latinet följaktligen icke användes inom församlingea Sedan det förut, med någon förändring och tillökning i profvet, eljest i likhet med hvad bittills egt rum, blifvit bestämdt, huru vid återbesättande af lediga professorsplatser bör tillgå, göres följande tillägg: Faculteten äger ock rätt, ehvad sökande finnas och competente anses eiler ej, till professorsembete, på uppgifna grunder, hos Consistorium anmäla någon för utmärkt skicklighet i dea vetenskap, hvarom fråga är, känd man, ändå att han derom ej ansökt, inhemte dock först hans begifvande dertill. Oförnekligt är, att detta stadgande har en ganska liberal klang och tyckes, i förstone, riktadt mot det gamla inbitna piskperukspedanteriet vid universiteterna. Men vi frukta att, vid närmare granskning, en hund derunder ligger begrafven. Vi hafva svårt att tro, att detta stadgande egentligen tillkommit af omtanka att förebygga förlägenheten vid besättandet af professorsstolar. Ty vi tro, och hafva ofvanföre angifvit grunden och vilkoret för denna tro, att universiteten i allmänhet alltid böra kunna påräkna att ega ämnessvenner till vetenskapsmän och i de förra uppfostra de sednare. Endast sällan skall en sådan saknas, som duger att öfvertaga en föregångares befatining, och endast sällan skall en utom universitetet uppfostrad person i skicklighet i en särskild -vetenskap öfverträffa den, som i samma ämne uteslutande och oafbrutet sysselsatt sig under mångårig akademisk. privat eller offentlig tjenstgöring. Men skulle någongång förlägenhet om skicklig ansökande vid universiteten uppstå, eller någon ovanlig vetenskapsman i ämnet utom desamma framträda, så behöfver väl ej för detta ovanliga fall och för den sednare; person ett sådant stadgande komma i fråga. Hveriör skulle väl denna vetenskapsman, äfven. om han vore en Berzelius, anse under sin värdighet att som medborgare underkasta sig en allmän lag och i egen person åtminstone inlemn: en ansökan, äfven om han kunde finna sig befogad att hemställa elier med tystnad förbida, huruvida hap, som säkert med skrifter redan dokumenterat sin skicklighet eller till och med öfverlägsenhet, behöfde aflägga specimen för tilfållev? Men då detta stadgande hvarken synes nödvändigt eller är till nytta för universiteterna, hvilka böra med hvarandraj-till täflan och understöd, vara på det innerligaste förenade, och då utan tvifvel den akadermiska befordringslagen är tillräckligt liberal, om den förunnar bvilken meriterad person somhelst att ansöka till professorsplats; så söker man anledningen till ifrågavarande stadgande på. annat håll, och fruktar att det tillkommit: för att göra befordrirgsväsendet lösare och lemna spelrum åt subjektiviteten. Möjligen skulle man, ock från tvexne håll få känna de elaka följderna af ett slikt stadgande. För det första kan men för en framtid tänka sig en kånsler, som egde, inom eller utcm uuwiversiteterna, favoriter, dem han ville gynna och till hvilkas fördel-han, efter sin åsigt och öfvertygelse, ansåge sig böra och kunna begagna ifrågavarande stadgande. Det heter nemhgen väl,: att fakulteten: skall göra den anmälan, hvarom vi talat, men detär tilllika ganska tänkbart, att kanslern genom en vink till vederbörande kan åstadkomma en sådan anmälan från fakultetens sida. Det är ock lika tänkbart, att en eller flera mäktigare fakultetsledamöter, ab åtskilliga anledningar, till ex. den af olika åsigter inom vetenskapen, gerna begagnade meranämnde stadgande för att, kanske till och med i den ärliga tro, att dermed handla rättskaffens: och samvetsgrant, befria sig från en möjligen i sjelfva verket ganska meriterad och aktningsvärd sökande. Det är ej obekant, att enskilda universitetslärares reputation synnerligen beror af opinionen inom det för tillfället: mäktigaste kotteriet. Den är ett ljust hufvud, som delar kotteriets åsigter, den är en redbar karakter, som sträfvar för dess intressen; i motsatt fall är man motsatsen af detta. Det har berättats, att för minga år sedan en kringresande taskspelare förvånade den svenska publiken med konststycket att halshugga sin betjent och åter påsätta hufvudet utan att lifvet gick förloradt. Att den skicklige taskspelaren verkligen kun nat komma ut med detta konststycke, detskall ingen betvifla, som under någon-period i sin Tyst nu lit, Kobe. Vi vilja isakta mak